När en person attackerar ett konstverk handlar det ofta om något mer än ogenomtänkt vandalism. Det kan vara ett försvar av verket eller ett försök att återupprätta bildens innehåll.

– Den som attackerar bilden aktualiserar bilden, det finns en dubbelhet i attacken, menar Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap.

Ikonoklasm är ett konstbegrepp som betyder bildförstörelse. Utövaren förstör en bild i vetskap om vad bilden representerar. Ursprungligen handlade det om förstörelse av målningar med religiösa motiv. I dag används begreppet även för att förklara politiskt eller konstnärligt motiverade attacker.

Efter att kända konstverk vandaliserats karaktäriseras gärningsmannen ofta som psykiskt instabil, som i fallet med tuschkommentarerna på Rothkos och Delacroix målningar.

Men det finns ofta en tanke bakom handlandet, menar Jacob Kimvall, som skrev sin c-uppsats om ikonoklasm och graffiti, med utgångspunkt i David Freedbergs forskning.

– Det finns ett uppmärksammat fall från 1974, när en man som heter Tony Shafrazi i protest mot Vietnamkriget skrev ”Kill lies all” på Picassos målning Guernica i New York. Shafrazi menade att Picassos protest mot kriget hade blivit förtingligad. Handlingen kan ses som ett sätt att förstöra Guernica för att försvara Guernica. Den typen av logik ser man ofta bakom attackerna. Temat bakom tavlan eller dess politiska motiv har gått förlorat och ska återuppväckas.

– Vad som är klart är att Shafrazi hade ett djupt intresse för konst – ett intresse som med en ödets ironi skulle göra honom till en av New Yorks ledande konsthandlare 20 år senare.

Jacob Kimvall menar att man kan ana ett liknande motiv bakom attacken på Mark Rothkos konstverk på Tate Modern, där förövaren refererade till sin egen konströrelse i en kommentar på verket.

– En av poängerna som Freedberg har, är att även om det onekligen är psykisk sjukdom involverad går det ibland att se en logik bakom förstörelsen. Det första USA gör när de går in i Irak är att förstöra monument av Saddam. Det första rebellerna gör i Tripoli är att hugga huvudet av Gaddafistatyer. Det är ett symboliskt våld. Det finns en form av logik i handlingarna som vi kan förstå. Ett annat exempel är när valaffischer på kända politiker utsätts för attacker, det är ofta ögonen som skärs ut. Det är samma sak vid förstörelse av konstverk, det är vanligt att just ögonen attackeras.

I augusti 2001 blev det nyinvigda minnesmonumentet över Raoul Wallenberg i Stockholm utsatt för skadegörelse. Jacob Kimvall ser det som ett intressant fall, där man kan diskutera de bakomliggande motiven.

– När det rapporterades om händelsen beskrevs det som en nazistisk attack. Men det intressanta är att debatten innan hade varit konservativ, en högljudd opinion ansåg att monumentets utformning var vanhedrande. Det behöver inte ha varit en nazistisk attack, det är fullt lika rimligt att det inte var en attack mot Wallenberg, utan ett försök att skydda Wallenbergs minne. Konstverket hade blivit övermålat med vit färg, vilket kan tolkas som att någon försökt skydda minnet av honom genom att täcka över monumentet.

– Det finns inte bara ett sätt att förstå bildförstörelse, fortsätter Jacob Kimvall. Ibland är det för att skydda bilden, ibland för att aktivera bilden, ibland för att attackera det bilden representerar, och andra gånger för att tvärtom skydda det bilden representerar.

Det är vanligt att personer som attackerar konstverk dokumenterar sina handlingar, allt från talibanerna som sprängde buddhastatyer med dynamit i Afghanistan 2001 till Björn Kjelltoft som urinerade i Duchamps Fountain på Moderna museet 1999.

– Man kan också se attacken på World Trade Center som en gigantisk ikonoklastisk handling, säger Kimvall. Först flyger ett plan in. Nästa kommer 20 minuter senare, lagom till att alla tv-kameror ska ha kommit på plats. Jag vill inte reducera attacken till en rent ikonoklastisk handling, men delvis var den en attack mot en bild.