I oktober 2012 stegade den självutnämnde konstnären Wlodzimierz Umaniec fram till Mark Rothkos målning Black on Maroon på Tate Modern i London. I nedre högra hörnet av tavlan skrev Umaniec sitt namn och texten ”A potential piece of yellowism”, en referens till Umaniecs egen konströrelse, med tuschpenna. Vad konströrelsen står för är oklart, men under rättegången konstaterade domaren att skadegörelsen var en avsiktlig och välplanerad handling.

Några månader senare, i februari i år, hände något liknande med Friheten på barrikaderna, Eugène Delacroix hyllning till franska julirevolutionen. En 28-årig kvinna som senare bedömdes som ”psykiskt instabil” gick fram till tavlan och klottrade i likhet med Umaniec med en tuschpenna i nedre delen av tavlan.

Det kan tyckas vara ett märkligt sammanträffande att de två använde ett så snarlikt tillvägagångssätt. Är de del av en ny underjordisk rörelse som använder attacker mot konstverk som uttrycksmedel? Förmodligen inte. Vandalisering av konstverk har långa anor och följer urskiljbara mönster.

Begreppet vandalism har sina rötter i det germanska folket vandalerna som år 455 under 14 dagar plundrade Rom och förstörde en stor mängd kulturskatter. Men termen myntades först på 1700-talet, för att beskriva förstörelsen av konstverk i efterdyningarna av franska revolutionen.

Vandalisering av konst i modern tid skulle man lite skissartat kunna dela in i några olika kategorier: de politiskt motiverade, de som har moraliska eller religiösa motiv, de som på ett eller annat sätt är en konstnärlig kommentar och de som utförs av gärningsmän med mer privata, ibland diffusa drivkrafter.

1900-talets mest notoriska serievandal var tysken Hans-Joachim Bohlmann. Mellan 1977 och 2006 attackerade han över 50 målningar och orsakade skador till ett värde av 1,5 miljarder kronor! Bohlmann led av personlighetsstörning och gavs elchocker och insulinbehandling redan vid 16 års ålder. Oftast kastade han syra mot avmålade ansikten, för att förstöra verken så mycket som möjligt. Bohlmann fick medial uppmärksamhet och publiciteten uppmuntrade honom till fler dåd. Han fick en kick av att bli offentligt känd – det påverkade honom så mycket att han slutade ta antidepressiv medicin. Under 30 år åkte han in och ut ur fängelser och psykiatriska behandlingshem, men fortsatte oavbrutet att attackera konstverk så fort han släpptes ut, ända fram till sin död i cancer 2009.

Vissa verk har varit mer utsatta än andra. Rembrandts Nattvakten, som hänger på Amsterdams riksmuseum, har blivit knivhuggen av både en arbetslös fartygskock och en arbetslös lärare. Den som senast vandaliserade tavlan var just Bohlmann, som kastade syra på oljemålningen. Vakterna var dock snabba att späda ut syran med vatten så att endast ytskiktet skadades.

En annan tavla som utsatts för en syraattack är Mona Lisa. Det skedde redan 1956. Mona Lisa hur utsatts för skadegörelse flera gånger, av skiftande motiv. En funktionshindrad kvinna sprejade röd färg på Mona Lisa när tavlan visades i Tokyo 1974, i protest mot museets bristande tillgänglighet. I augusti 2009 kastade en rysk kvinna en tekopp mot tavlan för att hon nekats franskt medborgarskap. Mona Lisa är numera omgärdad av skottsäkert glas och klarade sig oskadd från tekoppsattacken.

En politiskt och moraliskt motiverad konstattack skedde i Sydafrika 2012 mot Brett Murrays målning The spear, som föreställer president Jacob Zuma med könsorganet synligt. Gärningsmännen målade över Zumas ansikte och könsorgan med svart färg och sa sig vilja skydda honom från respektlös behandling. Det är vanligt att vandaler är ute efter att försvara konstnären eller motivet, eller återupprätta deras status. Lika vanligt är det att förövaren för en dialog med konstnären och publiken.

När Mark Rothkos målning vandaliserades i höstas var det inte första gången sådant hände på Tate Modern. Museet har i sin ägo en replika av Marcel Duchamps Fountain. Det är kanske inte så svårt att gissa vilken typ av attacker som brukar drabba det verket. Vid ett flertal tillfällen har gärningsmän – ofta andra konstnärer – försökt, och ibland lyckats, tömma blåsan i Duchamps berömda urinoar, som finns utställd på en rad museer. Även Moderna museets kopia (originalet från 1917 försvann tidigt) har fått fylla sin ursprungliga funktion.

1999 gick Konstfackstudenten Björn Kjelltoft fram till Fountain på Moderna museet, drog ner gylfen och urinerade. En kumpan dokumenterade händelsen med engångskamera och bilden visades veckan efter vid en utställning på Konstfack. Björn Kjelltoft menade att verket förlorat sin ursprungliga laddning, avsikten var att återupprätta det.

Tilltaget uppskattades inte. Konservatorn vid Moderna museet ska enligt Kjelltoft ha undersökt pissoaren och kommit fram till att ingen någonsin urinerat i den. Vilket skulle betyda att händelsen som Kjelltoft dokumenterade aldrig ägt rum.

I en artikel i nättidningen Sourze ger Björn Kjelltoft museibesökaren följande uppmaning: ”Gå till Moderna Museet och pissa i deras pissoar! På det sättet gör du museet en tjänst genom att skänka liv åt konsten!”