Miljöpartiets kongress är numera en snyggt regisserad tillställning till lata journalisters glädje och förtret. Mindre tankar att behöva förstå, men också mindre att göra sig lustig över.

Samtidigt som kongressen har blivit kortare med åren ges mer tid för tal av språkrör (såväl MPs som sidoorganisationernas) och partisekreterare, kampanjlansering, fest, prisutdelning och så vidare. Tiderna för diskussioner i plenum har minimerats och när det väl är diskussioner i plenum så ges Företagarnas VD och TCOs ordförande betydligt mer tid än kongressombuden som representerar alla partiavdelningar. I vissa frågor sker ingen plenumdiskussion alls. Medan det i andra, som vinstuttag i välfärdssektorn, bara är två eller tre utsedda som får diskutera.

Diskussionerna får istället i stor utsträckning ske på så kallade påverkanstorg, i seminarier och i utrymmena utanför plenisalen. Där finns även lobbyorganisationer med stora plånböcker som SKB och EON. Den alternativrörelse som partiet säger sig vara den parlamentariska grenen av finns dock ingen plats för.

Men trots allt detta såg Miljöpartiets kongressombud till att kongressen så långt det var möjligt blev det demokratiska forum som det bör vara. Viktiga beslut togs för att partiet även fortsättningsvis ska vandra på de gröna stigarna. Det gällde vinstförbud i välfärdssektorn, nej till kommunal vetorätt mot friskolor, sänkning av normalarbetstiden, öppna gränser för människor och ändrat fokus från straff till vård i narkotikapolitiken.

I de på förhand tippade stora stridsfrågorna, arbetstiden och vinstutdelningen, blev det inte ens någon strid att tala om, det var helt enkelt för få som stödde partistyrelsen linje. I normalarbetstidsfrågan så röstade nästan 80 procent av kongressombuden mot partilinjen och för en sänkning till 35 timmar i veckan som ett första steg. Märk väl orden ”ett första steg”, 35 timmar är alltså inte visionen eller målet – det handlar om dagspolitik och är en början. Annars skulle 35-timmarsvecka kunna vara ett steg bakåt från det gamla kravet på 30-timmarsvecka.

Däremot blev det jämna omröstningar i frågor som partiledningen beskrivit som helt avförda från Miljöpartiets dagordning. ”Vi vill utreda möjligheten att successivt ersätta bidrag med basinkomst eller medborgarlön” avslogs med en röst marginal (84-83). Men samtidigt slog kongressen fast ”att alla som saknar inkomst ska vara garanterade stöd som går att leva på, oavsett vilken inkomst man haft tidigare och oavsett orsaken till att man saknar inkomst”. Vilket i mycket, om än inte fullt ut, beskriver idéerna bakom medborgarlön.

Liberala ledarsidor surar över kongressens beslut. Göteborgsposten skriver t ex att de vittnar om “ekonomiskt oförstånd”. Men MP-kongress tog även ett beslut, tvärtemot partiledningens vilja, att arbetsgivaravgiften för unga ska återställas. Vilken annan partikongress förstärkar partiets budgetarbete med 14 miljarder? Det vanliga är snarare att kongresser tar beslut som går åt andra hållet.

Som jag skrev inför kongressen var det många gröna stigar som partiet behövde hitta tillbaka till och röja, alltför många för att kongressen skulle kunna göra det fullt ut. Nu blev det fler än många hade väntat sig, men räntefrihet, utträde ur EU och nej till militära lösningar även under FN-flagg är några exempel där det inte blev så.

Trots det har Miljöpartiets kongress utan tvekan återupprättat en del av partiets trovärdighet i de gröna frågorna. Frågan är nu om partiledningen kan förvalta den trovärdigheten eller om vi får se en repris på det som skedde inför 2010 års val. Då slog kongressen fast att arbetstidsförkortning var en prioriterad fråga att driva i valrörelsen, men partiledningen gömde den långt utom synhåll för media och väljare.

MPs kongress har hittat tillbaks till flera av de gröna stigarna. Nu gäller det bara att partiledningen inte stirrar sig blind på sossarnas motorväg till Rosenbad utan istället vandrar på kongressens gröna stigar och återupptäcker smultronställena.