Innan skådespelerskan och dokumentärfilmaren Nasrin Pakkho flyttade till Sverige hade hon en klar bild av vad hon hade att vänta sig. Här var det högt i tak och man hade frihet att älska vem som helst.

– Jag trodde att det fanns möjligheter att leva som man ville i Europa, säger hon. Men så kom jag hit och såg att hoppsan, så var det ju inte. När jag undervisade på Kvinnofolkhögskolan träffade jag tjejer som flyttade från sina hembyar till städerna, för att öppet kunna gå hand i hand med sin flickvän. Jag blev väldigt överraskad.

Sedan Nasrin Pakkho började sin bana som regissör på 1980-talet har hon hunnit göra ett femtiotal dokumentärer, varav de senaste har blivit mycket omtalade. Filmen Väskan – en svartvit, 20 minuter lång stumfilm om mångfald och äldres trygghet – fyllde alla 800 stolar på Draken vid premiären år 2010, och uppmärksammades dessutom ute i Europa. Ur Väskan sprang sedan Traktorn, som visades på Vetenskapsfestivalen i våras och handlar om vikten av att umgås över generationsgränserna. Nasrins fokus har ofta legat på berättelser om, med och för äldre, och nu ska hon i samarbete med RFSL Göteborg göra en film om just äldres hbtq-erfarenheter.

Det är mycket som händer just nu, berättar hon. Finansieringsfrågor som ska lösas och kontakter som ska knytas. Sökandet efter deltagare pågår fortfarande och för Nasrin är det viktigt att hitta personer med olika bakgrunder.

– Jag känner så många professorer, lektorer och doktorander på universiteten som är hbtq-personer. Men jag vill få med andra människor också. Fattiga pensionärer, djupt troende personer. Jag vill ha en riktig mångfald.

Jakten på denna mångfald går upp och ned, säger hon. Att få svenska deltagare har inte varit några problem, men det är desto svårare att hitta hbtq-personer med annan etnisk bakgrund, som dessutom ska ha passerat 60-strecket. Åldersgränsen är dock ingenting som kan förhandlas bort. Efter en viss ålder börjar nya tankar sakta gå igång, säger Nasrin, och det är just dessa tankar som hon vill fånga upp i filmen.

– Du vet, kroppen börjar gnissla. Man märker av hörseln och synen, ser att magen inte är så platt längre. Man inser att ”Jaha, nu ska jag snart gå i pension. Vad ska jag göra nu? Vad har jag gjort?” Man börjar resonera på ett annat sätt.

Filmen ska bygga på intervjuer med deltagarna, men Nasrin tänker inte följa något formulär 1a när det gäller formen. Det ska inte bara vara personer uppställda rakt upp och ned framför kameran.

– Jag vill göra en vacker film, säger hon. Den ska lysa av livslust och engagemang och av den kamp som de har upplevt.

– Många är så politiska och högljudda, säger Nasrin och gestikulerar med armarna. Men det finns ju andra också. De som inte hörs så mycket, men som ändå har kämpat. Den kampen ska komma fram.

Förhoppningen är att filmen ska ha premiär till hösten och att trailern ska visas redan på West Pride i slutet av maj. Att göra den här filmen kommer inte att bli enkelt, säger Nasrin. Det krävs mod och förtroende från alla inblandade.

– Men nu finns det ingen broms, säger hon. Inget stopp. Vi vill skapa opinion, så att folk börjar tycka och tänka. Filmen ska inte svara på några frågor. Den handlar om åldrande och jämlikhet. Filmen ska ifrågasätta makten.