På golvet ringlar elkablar och sladdar; i taket lyser lampor med bländande arbetsljus. En del av lokalen fylls upp av röda bänkar. Än så länge ligger scenkläder där, men om några dagar ska bänkarna intas av publik som kommit för att se Stationens premiär av föreställningen Faustus.

– Det är stressigt, men inte mer än det ska vara, säger Henrik Myrberg, som tillsammans med Johan Aksell spelar samtliga roller i föreställningen.

Henrik Myrberg och Johan Aksell träffades 2009. Henrik hade då avslutat sin utbildning vid scenskolan i Göteborg och Johan, som tidigare utbildat sig till regissör i London, arbetade som filmpedagog. De började snart prata om att samarbeta och året därpå startade de Stationen, en mötesplats för olika konstnärliga uttryck, kulturyttringar och människor. De valde att ha sin bas i Östra Göteborg. Det fanns ett tomrum att fylla i stadsdelen, tyckte de.

– Det bor 50 000 personer längs spårvagnssträckan hit ut och ändå fanns det ingen professionell arena för scenkonst i den här delen av staden. Det är ju obegripligt, säger Johan.

I våras öppnade Stationen alltså en scen vid Årstidtorget i Kortedala, med förhoppningen om att bli Östra Göteborgs egen teater. Att starta upp en teater i Kortedala har tvingat dem att fundera över sina fördomar.

– Jag känner att jag kan ha fördomar om hur vi når en invandrare som är outbildad i svenska, säger Johan. Man tänker ”Kan den här personen verkligen tillgodogöra sig det här?”. Det är en sorts förortsfördom, man överproblematiserar.

Någon rycker i dörren från utsidan. Folk tror fortfarande att det är ingången till vårdcentralen. Det är inte helt enkelt för en ny verksamhet att nå ut till invånarna.

– Det är ett hårt och långt jobb att hitta publiken här, säger Henrik. Vi måste göra det vi själva vill som konstnärer och samtidigt förstå vad folk vill ha.

Hittills har det gått bra. Stationen har mötts av idel glada tillrop och förra året tilldelades de Östra Göteborgs Kulturpris.

– Att få priset var ett bevis på att vi tänker rätt, säger Henrik. Det var jättehäftigt.

Det hörs borrljud från scenen där scenografen Clive Leaver arbetar med de nyanlända kulisserna. I en annan del av lokalen ligger färgtuber, sprayburkar och penslar om vartannat på golvet. Där har konstnären Martin Formgren en arbetshörna. Tillsammans med dansaren Tove Strandell utgör han den andra halvan av Stationen, även om de båda för tillfället främst ägnar sig åt andra projekt.

Nya föreställningen är en modern tappning av Christopher Marlowes renässansdrama Den tragiska historien om Doktor Faustus, som handlar om en man som av girighet och framgångslusta skriver ett avtal med djävulen. Stationens version utspelar sig i framtiden, när Faustus är fast i helvetet och tillsammans med djävulens tjänare tvingas tänka över vad som gick fel. Det handlar om etik och moral, om att se konsekvenserna av sina handlingar och om människans fria vilja.

– Myten om Faustus är tusentals år gammal men ständigt aktuell, säger Johan.

Tanken om individens egen röst är ständigt återkommande i Stationens arbete. De vill vara ett forum där människor kan mötas och skapa tillsammans.

– Människor utifrån ska få komma hit och berätta sina historier, för det är ju de som är bäst på det, fortsätter Henrik. Vi kanske hjälper till, men det är de som äger berättelsen.

– Att jag som vit medelklassman ska spela invandrare och drar på mig en keps och ett par baggy trousers, det funkar inte för mig, säger Johan.

Stationen återkommer ständigt till frågan om människans roll i samhället.

– För mig handlar teater om att se människor som människor. Vi vill inte göra teater som säger ”Ni ska tycka så här”, utan vi vill ställa frågor, säger Henrik.

Johan tillägger att vi måste fråga oss vad som händer med de mänskliga värdena i en tid då allt ska kunna mätas i kronor och ören.

– Det handlar om människors inflytande och påverkansröst. Jag upplever det inte som politik, det är snarare humanism.