I måndags meddelade fyra ledande internationella klädföretag, inklusive svenska H&M och spanska Zara, att de kommer att skriva under ett bindande avtal om brand- och byggnadssäkerhet i Bangladesh som tagits fram av internationella kampanjorganisationer och fackföreningar. Enligt avtalet åtar sig företagen att finansiera ett gemensamt sekretariat med representanter för företag och arbetare som ska leda oberoende inspektioner av upp till 5 000 fabriker i Bangladesh de kommande två åren, och att omedelbart genomföra nödvändiga åtgärder för att förbättra säkerheten.

Beskedet innebär knappast att problemen med usla löner och livsfarliga arbetsförhållanden i Bangladesh är över. Men dess symboliska betydelse ska inte heller underskattas.

För bara någon vecka sedan hade få utanför de berörda fackföreningarna och konsumentorganisationerna ens hört talas om Bangladesh Fire and Building Safety Agreement. Endast två större klädföretag hade skrivit under, och många branschanalytiker hade redan dödförklarat initiativet. Det krävdes alltså en globalt uppmärksammad katastrof med över 1000 dödsoffer för att åter väcka liv i det.

Risken för negativ PR och påtryckningar från kampanjorganisationer som Avaaz, som på några dagar samlade in nästan en miljon underskrifter för att förmå H&M att skriva under avtalet, har säkerligen spelat en viktig roll för att få företagen att ändra sig. Men minsta lika avgörande var förmodligen det utbredda raseriet bland Bangladesh textilarbetare.

Omedelbart efter katastrofen utbröt protester och strejker i flera industriområden i Bangladesh, och de har fortsatt fram tills idag. I industridistriktet Ashulia nära huvudstaden Dhaka har så många som 300 fabriker stängts efter att vilda protester brutit ut i området nästan dagligen, enligt BBC. I söndags gick 80 procent av arbetarna i området ut i strejk, enligt en lokal polischef. De krävde högre löner, men också att ägaren av den kollapsade fabriksbyggnaden Rana Plaza ska dömas till döden.

Det var mot denna bakgrund av jäsande missnöje som Bangladesh regering i söndags lovade att höja minimilönen i textilsektorn till 38 dollar i månaden, vilket fortfarande är en av de lägsta i världen. Dagen därpå lovade man också att ändra arbetslagstiftningen för att göra det lättare att bilda fackföreningar – vilket tidigare i praktiken varit nästan omöjligt.

Hur löftena följs upp i praktiken återstår att se. Men såväl beskeden från Bangladesh regering som de internationella klädföretagens eftergifter innebär ett symboliskt viktigt genombrott. I Bangladesh har försök att bilda fackföreningar ofta möts av trakasserier och repression från arbetsgivare och staten. Multinationella företag har i sin tur valt att lansera sina egna program för "socialt ansvarstagande", som i huvudsak gått ut på att ställa krav på underleverantörer och göra egna inspektioner.

Att Bangladesh regering nu tvingas erkänna textilarbetarnas rätt att organisera sig, samtidigt som ledande internationella klädföretag erkänner fackliga organisationer som en legitim motpart i arbetet med att förbättra säkerheten kan därför ses som en betydande framgång i sig – kanske en av de viktigaste på området på mycket länge.