Stockholm växer så det knakar, och de senaste åren har även bostadsbyggandet tagit fart. Förra året nådde antalet nya bostäder i länet äntligen det årliga behovet om 16 000 stycken, enligt Länsstyrelsens årliga rapport om läget på bostadsmarknaden som publicerades i förra veckan.

Men det höga byggandet till trots är allt verkligen inte frid och fröjd. Länsstyrelsen konstaterar också att bostadsbristen fortsätter att förvärras, inte minst bland unga och bland hushåll med låga inkomster. Bara en tredjedel av alla nya bostäder är hyresrätter, och bara ett fåtal projekt i länet har fått del av regeringens investeringsstöd på 2,7 miljarder om året, vilket helt enkelt beror på att få ansökningar har inkommit. En viktig orsak till det är att det är mycket lönsammare att bygga bostadsrätter för snabb avsättning på den glödheta marknaden.

Som Länsstyrelsen konstaterar är dagens utveckling med ”nyproducerade dyra bostäder i kombination med upprustningar av det befintliga beståndet med kraftiga hyreshöjningar som följd” helt enkelt inte hållbar. För unga utan sparkapital, rika föräldrar och/eller högavlönade jobb hjälper det föga att det byggs enrumslägenheter med en prislapp på ett par miljoner i Blackeberg eller Bagarmossen. Frågan är vem som ens ska bo där? Till och med Dagens Industris Bostadsråd varnar nu (DI, 5/6) för att avsaknaden av en bostadspolitik leder till att det byggs ”för många dyra bostadsrätter och för få hyresrätter med överkomliga hyror”, vilket enligt tidningens expertpanel kan leda till en ”minikrasch redan nästa år”.

Den problematiska bild som Länsstyrelsen och många andra experter målar upp av dagens byggboom står i skarp kontrast till den fluffiga retoriken från ansvariga politiker. Så sent som förra veckan konstaterade bostadsminister Peter Eriksson (Mp) nöjt i en debattartikel i Svenska Dagbladet att bostadsbyggandet är rekordhögt och ”i grunden sunt”. Han menade också att regeringens satsningar ”stimulerar nybyggnation av hyresrätter med en rimlig och tillgänglig hyresnivå” vilket leder till att ”delar av dagens trångboddhet kan minska”.

I dag har vi alltså hamnat i ett läge där näringslivets husorgan framstår som radikalare i sin syn på bostadsmarknaden än den rödgröna regeringen!

Socialdemokrater och miljöpartister tar så klart gärna åt sig äran för att bostadsbyggandet ökat kraftigt de senaste åren, trots att de måste vara väl medvetna om att det höga bostadsbyggandet är helt och hållet konjunkturstyrt, snarare än ett resultat av någon medveten politik.

Men spelar det någon roll, så länge det byggs många bostäder? Ja, det spelar all roll i världen. För det första innebär ett byggande på marknadens villkor att det i första hand byggs för hushåll med stora plånböcker, samtidigt som höga hyror och skenande priser stänger ute allt fler från bostadsmarknaden. Det märks allra tydligast i Stockholmsregionen, men börjar bli kännbart även på många andra håll.

För det andra innebär bostadsmarknadens bubbelliknande cykler att bostadsbyggandet också kan falla dramatiskt när priserna och konjunkturen vänder nedåt. Ett tvärstopp i byggandet kan i sig förstärka nedgången i konjunkturen, och om många byggföretag slås ut tar det tid att bygga upp kapaciteten igen – vilket inte minst var fallet efter fastighetsbubblan och kraschen i början på 90-talet. Även finanskrisen 2008 innebar att en långvarig uppgång i bostadsbyggandet bröts och följdes av flera förlorade år, innan prisökningarna och därmed byggandet tog fart igen.

Att låta marknaden styra bostadsbyggandet är helt enkelt irrationellt ur samhällets perspektiv. När priserna stiger och byggföretagens orderböcker är fulla stiger också byggkostnaderna. Bara mellan år 2010 och 2015 ökade byggkostnaderna per kvadratmeter för nya bostäder med nästan 18 procent enligt statistik från SCB. Det skapar problem inte minst för de kommuner som, likt Stockholms stad, faktiskt försöker göra något för att få till fler billiga hyresrätter – eller hyresrätter över huvud taget.

En rationell och kostnadseffektiv bostadsförsörjning kräver aktiv politik. Finansieringen är helt avgörande, både för att se till att alla har råd att bo – och därmed efterfråga nya bostäder – och för att säkerställa ett långsiktigt högt bostadsbyggande. Regeringens investeringsstöd är så klart välkommet, men alldeles för lite och alldeles för sent. De knappa 3 miljarder om året som satsas på billigare hyresrätter kan för att få lite perspektiv jämföras med att hushållens bostadslån ökade med över 200 miljarder förra året. Det visar om inte annat var den verkliga motorn bakom dagens höga bostadsbyggande finns.

Rikspolitiker har sedan länge gjort det till en sport att skälla på kommunerna för att bostadsbyggandet är lågt. I många fall har det varit befogat, men idag blir det allt tydligare att de verkligt stora bromsklossarna sitter någon annanstans – i Sveriges riksdag och regering.