Skånes Fria skrev i förra numret om den omtalade massdöd bland bin som slagit hårt mot binäringen i bland annat USA. Även i Sverige drabbas honungsbin av vinterdöd, vilken i år verkar ha varit särskilt förödande och kan ha slagit ut upp till en femtedel av alla bisamhällen. Den stora vinterdödligheten är en katastrof för drabbade biodlare, och kanske en klämtande domedagsklocka för honungsproduktionen. Honungsbiet är världens mest omtalade bi, och har därför för många blivit synonymt med ordet bi. Ofta framhålls deras betydelse för pollinering av grödor. Det är därför inte ovanligt med påståendet att vi har dem att tacka för en tredjedel av allt vi äter. Att honungsbin är betydelsefulla för vissa grödor råder det ingen tvekan om, men i själva verket är de tiotusentals arter av vildbin som finns världen över ännu viktigare. Det är alla dessa arter som, tillsammans med honungsbiet, pollinerar en tredjedel av vår föda. Tyvärr är en stor del av de vilda pollinatörerna hotade.

I Sverige finns nästan 300 arter av vildbin. Ungefär 250 av dessa är små ensamlevande bin och 40 är humlor. Ja, det stämmer, även humlor är bin, och de lever liksom honungsbin i samhällen med drottningar och arbetare. De olika biarterna skiljer sig i utseende, beteende och storlek. Därför kompletterar de varandra och bidrar tillsammans till en mer effektiv pollinering än vad de åstadkommer var och en för sig. Kaffe och jordgubbar gynnas av att flera arter besöker blomman, medan andra grödor är beroende av att bli pollinerade av en specifik insektsgrupp. Honungsbin kan i många fall komplettera de vilda pollinatörernas tjänster, men sällan ersätta dem.

Känsligheten för miljöförändringar och sjukdomar varierar mellan olika arter, och att bevara en mångfald av pollinatörer minskar därmed risken för utebliven pollinering. Att sätta all sin tillit till honungsbiets framtida existens är inte hållbart, särskilt inte i dagens läge när arten har allvarliga problem med sjukdomar.

I Sverige har 13 vildbiarter redan utrotats och nästan en tredjedel av de som finns kvar är hotade. När mänsklig bebyggelse, skogsplantage och plöjda fält breder ut sig på bekostnad av betesmarker och ängar, försvinner boplatser och mat till pollinatörerna. Dagens effektiva ogräsbekämpning i det konventionella jordbruket har ytterligare minskat mängden blommor i landskapet.

Lantbrukare som tar hand om ängar och hagar gör en enorm insats för att bevara mångfalden, men när lönsamheten sjunker är det inte hållbart att detta sker utan tillräcklig ekonomisk kompensation. Miljöstöd utbetalas idag för bland annat skötsel av ängs- och hagmarker och för ekologisk odling. En kontinuerlig minskning av betade hagmarker tyder dock på att ersättningsnivån är för låg för att förhindra fortsatt förlust av hagmarker. Dessutom riskerar utvecklingen att gå i motsatt riktning då EU, i just nu pågående förhandlingar om den nya gemensamma jordbrukspolitiken (CAP), diskuterar att minska den del av budgeten som betalar miljöstöden.

Även i staden gör vildbin nytta genom att pollinera vilda växter och trädgårdsväxter. Vildbin sticker nästan aldrig, vilket särskilt i stadsmiljöer är en stor fördel jämfört med honungsbin. Visst är det bra att kunna producera honung även i städer genom att sätta ut bikupor, men honungsbin behöver skötas för att minska vinterdödlighet, risk för svärmar och spridning av sjukdomar. Detta kräver kunskap, tid och engagemang.

Man kan med enkla medel gynna vildbin i stadsmiljö, bl.a. genom att odla många olika växter som blommar från tidig vår ända till hösten. Fruktträd, kryddväxter, men även ek, lönn, kastanj och lind, har visat sig vara viktiga för vildbin. Om några av stadens gräsmattor förvandlades till ängsvegetation med spridda, glesa buskage och några sparade gamla träd, skulle flera arter av både bin, blomflugor och fjärilar gynnas. I sådana marker kan de även finna boplatser, i form av insektsborrhål i trädstammar, ihåliga kvistar, högt årsgammalt gräs och områden med öppna solbelysta sandiga ytor.

Det är hög tid att kunskap om biologisk mångfald synliggörs. Om inte, riskerar vi att i framtiden förlora de ovärderliga ekosystemtjänster som mångfalden producerar och som samhället i dag åtnjuter helt gratis. Pollinering är bara en av dessa; vatten- och luftrening, biologisk kontroll av skadeinsekter, näringscirkulering och bibehållen jordkvalitet är andra. Det är i ljuset av detta som vi anser det viktigt att poängtera att honungsbiet ensamt inte kan garantera pollinering av varken grödor eller vilda växter, särskilt inte när klimatet förändras och sjukdomar sprids. Därför måste vi börja sköta både våra jordbruks- och stadslandskap för att öka den biologiska mångfalden.

Åtta olika humlearter och ett solitärbi man kan finna i södra Sverige. Från översta vänstra hörnet: mörk jordhumla,
hushumla, sandhumla, ängshumla, vallhumla, backhumla, gräshumla, stenhumla och vialsandbi.
FOTO: ANNA PERSSON/GEORG ANDERSSON