Lava Franck (12 år och Directioner) om konserten:

När vi kom till arenan och hörde alla superhöga skrik blev jag först lite rädd. Jag hade inte trott att det skulle vara så högt. Men så fort vi köpt öronproppar stod jag själv med och skrek så högt jag kunde. Jag har jätteont i halsen nu.

Killarna inledde med Up all night och kom in på scenen klädda i mestadels svart och vitt. Skitsnygga som vanligt. Flera i min klass hade sagt: "De är kända för att sjunga falskt live." Det gjorde de verkligen inte. I princip varje ton var rätt, och så fort någon av dem riktade sin mick mot publiken sjöng alla Directioners allsång. Det var coolt att höra så många sjunga de låtar som man själv lyssnar på hemma dygnet runt.

Alla låtar var lika bra och under Change my mind flög de ut över publiken stående på en platta. Det var också häftigt. Lika fint var det under Little things då säkert 26 000 av de över 30 000 som var där tog fram sina mobiler och började lysa med dem. Under Live while we're young och What makes you beautiful hade killarna själva knutit ballonger och de fanns nu över halva publiken. Jag fångade en.

Detta är lätt det bästa jag har sett!

Lasse Franck (39 år och musikskribent) om konserten:

Jag har varit på en hel del konserter. Ingen publik har varit så högljudd som den på Friends Arena i onsdags. Det är en helt galen och makalös respons de fem killarna får av sina fans, som i princip uteslutande består av tjejer i tonåren eller yngre.

Och det är lätt att förstå att de är trollbundna. Inte nog med att killarna är söta – de sjunger riktigt bra, har bra låtar och bjuder på en drygt 100 minuter lång show där det är tydligt att de själva har riktigt kul. De ler oavbrutet, busar med varandra och är helt enkelt grymt charmiga.

Det låter bra om sången och det är inget fel på musiken, men ljudet i lokalen kunde ha varit mycket bättre. Eftersom det var första gången jag besökte den nybyggda arenan kan jag inte säga om det beror på den eller på ljudteknikern. Det var hur som helst synd. Det hade varit kul att höra det lilla bandet – en trummis, en gitarrist, en basist och en keyboardist som också skötte de många samplingarna – med ett maffigare sound. Även om det växte något när Niall Horan också plockade fram en gitarr och hjälpte till med kompet var de värda en bättre ljudbild.

De allra flesta låtarna är riktigt bra poplåtar, men jag tyckte att konserten hade en liten svacka i mitten, när grabbarna stod ute på plattformen i publikhavet. Det blev lite flamsigt och långrandigt när publiken fick interagera via twitter genom att skicka uppmaningar till sångarna.

Annars var mellansnacket fullt av det publiken ville höra: att de var den bästa någonsin, att Sverige är fantastiskt med sina vackra människor och alla cyklister, att de älskar både oss och köttbullar – och att de kommer tillbaka.