Programförklaringen säger "roman", inte "självbiografisk roman". Var verkligheten tar slut och fiktionen tar vid är inte helt enkelt att avgöra i Henrik Wallgrens debutbok Mannen under bron. Förutom att han  har döpt huvudpersonen till sitt eget namn verkar många händelser, personer och miljöer vara hämtade direkt ur den riktige Henrik Wallgrens liv.

Bokens Wallgren träffar på den karismatiske frilutsmannen och överlevnadsexperten Jaeger Wilson under Älvsborgsbron där han lever tillsammans med missbrukare och hemlösa. Jaegers sällsamma karisma gör att bokens huvudperson följer efter den till synes frie och pragmatiske vildmannen. De vandrar i skogarna i Göteborgs utkanter, skjuter vildsvin med pilbåge, äter mat de hittar i containrar bakom matbutiker och sover under bar himmel. Innan historien kantrar över i ett präktigt pekoral lyckas dock Wallgren rädda upp situationen både genom att ge de till en början ganska endimensionella karaktärerna ett större djup och genom att injicera ett rejält mått humor i berättelsen. Det är nämligen en rolig bok och handlingen forsar fram i ett hiskeligt tempo.

Det är en väl upptrampad stig som Wallgren beger sig ut på, tätt i hasorna på Wilson – den själsligt sargade och förvirrade vuxne vite mannens stig – den som beskrivits på så många sätt och så många gånger inom litteraturen, från Kerouac till Stig Larsson, från Bukowski till Ulf Lundell. Alla är de på drift sökandes efter friheten och autenciteten – på flykt från förpliktelser och vardag – med rufsig frisyr och berusningsmedel i kappsäcken.

Förvänta er inte alltför många svar om hur man finner den där efterlängtade friheten. Trots att det avslutande kapitlet i boken snarast kan ses som en manual,  som på ett underhållande sätt går stick i stäv med den gängse självhjälpslitteraturen, är det främst som underhållare och historieberättare som Henrik Wallgren imponerar - inte som filosof.