Efter 400 års tystnad får vi äntligen höra Rosinantes stämma! Springaren inleder tillsammans med Sanchos åsna Stadsteaterns varmt roliga uppsättning av Don Quijote.

Det är dock bara en kort introduktion, sedan är fabeln slut och riddjuren sadlar om. Victoria Olmarker (Rosinante) och Per Sandberg (åsnan) tävlar då mot Thomas Nystedt om vem som ska få spela titelrollen. Hur avgörs frågan? Genom publikomröstning, förstås. På premiären vinner Victoria Olmarker - med följden att Nystedt bär en trumpen min resten av kvällen, oavsett vilken av de mindre rollerna han ikläder.

Regelbundet aktiveras publiken på det här sättet. Åskådare får skaka hand med Don Quijote, gömma saker för ensemblen, och vid ett tillfälle även ställföreträda för huvudpersonens älskade Dulcinea. Det bäddar för ett stycke ovanligt levande scenkonst som för tankarna till Augusto Boals forumteater, men utan den politiska eggen.

Vill man prompt ha samhällskritikern Cervantes, som i Don Quijote såg till att hetsa mot skräplitteratur, rikemännens dekadens och den orättvisa behandlingen av Spaniens muslimer, är med andra ord inte Don Quijote anno 2013 rätt plats. Nöjer man sig med sympatiska budskap finns emellertid en rikedom. ”Det är bättre att göra gott än ont” upprepas; världen är skrot och elände bortom räddning, men vi får aldrig sluta kämpa för det som är rätt.

Senast vi såg någonting från Rådberg-Metz var det den fyra och en halv timme långa, desto mer politiska pjäsen Bibeln. Den här gången har de nöjt sig med 90 minuter, vilket förstås inte är nog för att täcka hela Cervantes stora roman, men lagom för att hinna följa med på några av de mest berömda äventyren. Till exempel avhandlas här striden med väderkvarnarna samt det olyckliga mötet med Månriddaren. Mer än en gång känner den som läst Cervantes att många för sammanhanget viktiga detaljer fått stryka på foten, men berättelsen håller trots det ihop.

Att det är precis så figurerna på scenen vill ha det blir tydligt. Om och om igen ber Don Quijote sin väpnare att korta ner sina repliker, att inte pladdra, för annars blir det tråkigt att lyssna på. Vid ett annat tillfälle sågas den litterära skola som kräver stora förkunskaper hos sin publik. Så gör projektet ”Lätt text på scen” sig påmint, som handlar om att ta fram pjäser för teaterovana. Det har fått många farhågor att visa sina fula trynen inför premiären. ”Vafalls!”, tänker våra inre kulturelitister, ”är då verkligen ingenting heligt? Kommer tolkningen av Don Quijote att tala ner till oss, förenkla och förtydliga? Ska allting bara vara ytläsning, va! Buskis för hela slanten, va!”

Spänn av. Oavsett om du är entusiast eller förstagångsbesökare, docent i litteraturvetenskap eller andraringare på hantverksprogrammet, kommer du att få ut mycket av de riksdaler Stadsteatern vill ha för en biljett. Liksom Shakespeare gjorde sina verk mångfasetterade för att skådespelarna varken skulle drabbas av föraktfulla blickar från balkongplatserna, eller av en skur ruttna äpplen från arbetarna på parkett, har Niklas Rådström och Stefan Metz här gjort en strålande avvägning.