Runt om i Europa befinner sig en extremhöger på frammarsch. Fria Tidningen och Researchgruppen har i flera artiklar uppmärksammat den högerfront som alltmer flyttar fram sina positioner.

Men det mörkbruna Europas historia är lång. Historikern och journalisten Henrik Arnstad tecknar den i sin nya bok Älskade fascism, med början i grundandet av fascismen på det lilla torget Piazza San Sepolcro i Italien 1919.

Från Italien löper historien via Rumänien, Ungern, Finland och vidare runt om i Europa. Det är över lag en lättillgänglig och medryckande skildring, tacksamt fri från den torra ton som ofta präglar historiska akademiker.

Den uttalade ambitionen är inte att föra fram nya teorier, utan att ge en populärvetenskaplig omskrivning av internationell forskning för ett svenskt sammanhang. Det gör att texten kan röra sig fritt i sina ansträngningar att gå läsaren till mötes. Som när Arnstad skildrar den våldsamma fascismens framväxt i Italien, och den maktens ovilja att reagera som skapar en sådan maktlöshet och frustration.

Att skapa sådan spänning kring ett redan känt historiskt förlopp är en bedrift. Vissa inslag, som den ingående skildringen av fascismen i Rumänien, känns dock som sidospår. Några partier framstår även som en upprepning av beskrivningar av hur fascismen artar sig, endast placerade i ett nytt land. Kanske ett pedagogiskt upplägg, men det sänker tempot en aning.

I en teckning av fascismens tidiga inflytande dyker filosofen Friedrich Nietzsche upp. Huruvida Nietzsche kan definieras som föregångare till fascismen eller inte är ett hett debatterat ämne, men Arnstad påpekar att det inte är vad Nietzsche stod för när han levde som är viktigt, utan hur nazisterna tolkade honom när han var död. ”Förflutenhet existerar inte per definition, utan uppfinns i historiskt intresserade människors hjärnor. 'Protofascisten' Friedrich Nietzsche konstruerades under mellankrigstiden”, skriver Arnstad.

Här, i vad som på ytan är en beskrivning av Hitlers tolkning av Nietzsche, anas konturerna av Arnstads eget projekt. Att skriva historia är att skapa historia. Liksom nationalstatens grundare öste ur historien för att kunna kalla en landmassa för ”Italien”, lyfter Arnstad fram de drag som förenar dagens Sverigedemokraterna med 1900-talets fascister.

”Sverigedemokraterna” ligger nämligen i bakgrunden, som ett outtalat ord, genom hela boken. Det är vad som öppnar upp den historiska skildringen för samtiden. I det sammanhanget är det kanske viktigaste bidraget hur Arnstad gör upp med bilden av att fascism automatiskt skulle vara kopplad till militär estetik och öppet våld, utan hur det istället är den nationella folkrörelsen som står i centrum. Från sin ledstjärna, fascistforskaren Robert Griffin, hämtar Arnstad en definition av fascismen som rotad i folklig ultranationalism, med nationens återfödelse som mål. Ett försök till ”räddning” av ett land från vad man upplever som degeneration och splittring.

Intressant är även fascismens förhållande till feminismen. Som grundmurat maskulin rörelse har den virile supermannen varit den idealbild som fascismen strävat efter att ”återupprätta”. Samtidigt har det funnits förhållandevis ouppmärksammade kvinnogrupperingar som på olika sätt verkat inom rörelsen. Ibland understödda av ledningen, ibland motarbetade, men inte sällan med relativt stort inflytande. Här kompliceras bilden av det fascistiska kvinnoidealet och hur detta har omtolkats av kvinnor för att möjliggöra ett större handlingsutrymme.

Älskade fascism hanterar historien på det sätt den bör hanteras: som ett verktyg för samtiden. På ett engagerande vis förklarar den en mörk sida av Europas historia på ett sätt som även kastar ljus över vår samtid. Arnstads definition av fascism kan ifrågasättas, men den skapar ändå en ny förståelse av händelseutvecklingen i vår samtid.