När utbildningspolitiken i allt högre grad syftar till att producera arbetskraft hamnar de värden som inte är ekonomiska på undantag. Hårdast drabbas humanioran, med sina abstrakta idéer om mänsklig utveckling, omöjliga eller svåra att mäta i statusrapporter till utbildningsdepartementet.

Det är en utveckling som pågått länge, men det nya är, skriver redaktören Thomas Karlsohn i sitt efterord, att utvecklingen inte längre endast drabbar humanioran. Hela det svenska universitetets möjlighet till ett fritt och levande akademiskt klimat är hotad. Men humanister kan gå i täten för ett motstånd, då de drabbas först och hårdast. Det är där kniven först kommer fram när nedskärningar ska till.

Detta är utgångspunkten för antologin Till vilken nytta? som samlar 34 skribenter från fakulteter runt om i landet. Syftet är att återupprätta respekten för humaniora och samtidigt föreslå vägar framåt. Det dubbla syftet gör det stundvis svårt att förstå vem samlingen är till för. Rena försvarstal blandas med problematisering och visioner. Många av de förstnämnda lider av en hämmande nostalgi och följer ett mönster, där det först indignerat konstateras att det fanns en annan respekt för humaniora förr och att denna borde återupprättas. Sedan följer en samling – ofta välgrundade – argument för humaniorans goda sidor. Men vägen framåt uteblir.

Texterna är användbara mot dem som betvivlar behovet av humaniora, men samtidigt trampar de vatten. Behöver den som öppnar en antologi som den här verkligen övertygas om att humaniora är bra?

Här finns även många inlägg som i större utsträckning målar upp vägar ur det rådande läget. De flesta landar på något sätt i universitetets ”tredje uppgift”, att kommunicera sin forskning. Humanistisk forskning har oerhört svårt att hävda att den är nyttig – eller ”meningsfull” som Anders Burman övertygande argumenterar för att vi istället bör säga – om den inte låter människor ta del av den process den är uppe i. Lösningarna varierar, men här anar läsaren en gemensam grund: bara genom att kommuniceras kan humanioran på allvar bidra till samhället.

Mitt bland alla akademiska texter har man även gömt en stridsskrift. Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, bidrar med en text som i sammanhanget närmast framstår som en örfil. Efter nära 200 sidor med en blandning av nostalgiskt drömmande och pragmatisk diskussion kommer plötsligt en text som faktiskt uppmanar till något som liknar en revolution: att stöpa om och slå ihop humanioran med samhällsvetenskapen. Traditionellt har samhällsvetenskaperna knutits till det offentliga och humanioran till det privata, en distinktion det kan vara fruktbart att lägga bakom oss, menar Hasselberg.

I samma anda delar hon även ut en känga till en allt för avpolitiserad humaniora, som glömt att det personliga inte bara är det politiska, utan också en del av det politiska. Det behövs ”ett gammeldags, fyrkantigt bas-överbyggnadstänkande bland svenska humanister. Skit i att det är tråkigt att läsa tabellerna, gör det ändå!” Om humanisterna inte inser att de måste slåss för sin bit ekonomisk mark så kommer ingen att göra det, och humanioran reduceras till en punkt där den slutligen går under.

Oklarheten kring vem boken riktar sig till är både dess största svaghet och dess främsta styrka. Det finns inget sammanhang där alla dessa texter har en plats, men här finns en text för varje sammanhang. Frågan om humaniorans nytta får en uppsjö av svar, inte sällan i form av en annan fråga. Kanske är det i den formen svaret måste formuleras: mångfacetterat, kalejdoskopiskt och skiftande. Det viktiga är därför att inte låta denna bok förbli en bok; även humanister måste som sagt kommunicera. Antologins fulla potential förverkligas först när texterna slungas ut i offentligheten, redo att hävda sig varhelst de slår ner. Boken är kanske främst en samlingsplats. Som sådan är den lyckad.