”Piratfilosof”. Det är en beskrivning som ibland används om Rasmus Fleischer. En bättre beskrivning tror jag att man får leta efter. Inget annat verkar egentligen sammanfatta vad han gör. Tidigare verksam som journalist, debattör, författare, bloggare, musiker och kanske framför allt medgrundare av Piratbyrån har han satt ett tydligt avtryck i den intellektuella debatten.

Musikens politiska ekonomi är Fleischers doktorsavhandling i historia vid Södertörns högskola och produkten av sex års arbete. Syftet är att behandla ekonomin och politiken kring musiken under 1900-talet, särskilt hur den påverkats av elektroniska ljudmediers framväxt.

Det här är en doktorsavhandling; det blir hur man än gör väldigt akademiskt. Men Fleischers raka och lättillgängliga prosa hjälper den utomstående att komma in i texten. Med tanke på abstraktionsgraden och de facklitterära termerna är det förvånansvärt lätt att hänga med. Att boken är en akademisk studie ska inte heller tolkas som att den är passiv i samhällsdebatten. Studien sträcker sig bara fram till år 2000, men i syftet finns en uttalad förhoppning att kasta ljus över den senare tidens komplexa utveckling med spridande av musik över internet. Här finns en genomgång av hur upphovsrättsbegreppet uppstått och förändrats över tid, hur varje del var ett svar på förhållanden i samtiden som inte nödvändigtvis är desamma i dag.

Upphovsrätten som den ser ut i dag beskrivs som något som gradvis växte fram under 1900-talet, som en reaktion på den tekniska utveckling vissa grupper upplevde som ett problem. Termen ”upphovsrätt” fanns inte i svensk lag före 1960. Med lagstiftningen sedd som en produkt av sin samtid är det lätt att argumentera för att en stor del av lagen har förlorat sin relevans. Även om det inte nödvändigtvis betyder att den måste avskaffas görs det klart att mycket kan behöva omarbetas.

Fleischer ger sig även på något så ambitiöst som att ifrågasätta hela idén om musik. Han teoretiserar övertygande om att musik är något som endast kan existera i ett modernt, kapitalistiskt samhälle. Endast som en beskrivning av det som negerar en varumarknad blir det meningsfullt att prata om musik som något konstnärligt. Vi förstår, menar Fleischer, det konstnärliga som det som står utanför varumarknaden. Samtidigt säljs musik hela tiden som en vara. Hur förhåller vi oss till den dubbelheten – å ena sidan en konstnärlig produkt, å andra sidan en vara som säljs i sådan omfattning att Svenskt Näringsliv under 90-talet glatt pratade om ”den svenska musikexporten”? Hur man har sett på förhållandet mellan konstnärlighet och lönearbete har skapat olika regleringar och ersättningsformer och avhandlingen återkommer också ständigt till försörjningsfrågan. Om vi vill att musiker ska kunna leva på sin musik, med en konstnärlig frihet bortom varumarknaden, vilket system ska då garantera det? Här erbjuds inga svar, men en lång rad reflektioner och uppslag.

Även om historiska redogörelser av naturliga skäl dominerar är det framför allt den inledande teoridelen som fascinerar mig. Det är musik som undersöks, men de förståelsemodeller som används är intressanta även på ett större plan. Jag letar mig gång på gång till litteraturlistan för att markera böcker jag måste se till att läsa. Även för den som är mer intresserad av politisk filosofi eller ekonomi än immaterialrätt finns en hel del att hämta.

Rasmus Fleischer är en av Sveriges absolut mest intressanta tänkare. För den som vill ha en introduktion i mer lättsmält form rekommenderas hans blogg, eller hans dubbelbok Boken & Biblioteket (2011). För den som har tid och ork att sätta sig in i en fascinerade undersökning av de ekonomiska och politiska förhållandena i dagens kulturklimat är det här helt rätt bok. Förhoppningsvis följer någon bokens Kopimi-uppmaning och lägger upp den på Pirate bay snart.