Varje morgon börjar Lucía Gonzales klockan åtta, men var hon kan jobba kan variera. Det kan vara i Nynäshamn, Handen, centrala Stockholm eller Täby, men oavsett vilket börjar arbetstiden när hon är på plats i huset klockan åtta. Hon har alltid minst två privata hem att städa, och anställningen är en kombinationstjänst som innebär att restiden mellan de olika arbetsplatserna är obetald fritid. Ofta tar resan till jobbet mellan en och en och en halv timme.

Utdraget är ur reportageboken De osynliga, om Europas fattiga arbetarklass som kom förra året, där journalisten Rebecka Bohlin skriver om en framväxande servicesektor, med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Många av dem återfinns i städbranschen.

Just städning – eller mer specifikt, städning i människors privata hem – är också vad en av de senaste årens mest upphetsade politiska debatter handlat om. I valrörelsen 2006 diskuterades rut-avdraget – en akronym för ”rengöring, underhåll och tvätt” – stundtals hett. Sedan flera år tillbaka hade människor kunnat göra rot-avdrag (vilket står för ”reparation, ombyggnad, tillbyggnad”) när de byggde om eller reparerade sina fastigheter, och nu ville de fyra borgerliga partierna införa samma skattesubvention för hushållsarbete.

Företrädare för den borgerliga alliansen talade om valfrihet, hjälp för stressade familjer, och att den svarta marknaden skulle försvinna om rut-avdraget infördes. En del av motståndarna till vänster kallade å sin sida reformen för ett ”pigavdrag”. Dåvarande statsminister Göran Persson (S) tyckte att folk ”gott kunde städa efter sig själva”.

Såhär nästan sex år efter rut-avdragets införande står det klart att reformen utnyttjas av allt fler, och att branschen växer. Men vilka är det som tagit del av skattesubventionen på hushålls­nära tjänster? Hur gick det med idén om att rut-avdraget skulle undanröja den svarta städmarknaden? Hur är arbetsvillkoren för dem som städar andras hem? Och är dagens utveckling unik – eller finns det paralleller tillbaka till det gamla Sverige?

En tillbakablick

Långt in på 1900-talet var anställning i hushåll den enda vägen in i arbetslivet för många kvinnor. Under en stor del av 1900-talet var hushållstjänster relativt oreglerade vad gällde saker som ­arbetstider och arbetsmiljö, och kollektivavtal saknades helt. I Sverige blev åttatimmarsdagen lag för de flesta löntagare redan 1930. Hushållsarbeterskorna fick inte fick samma rättighet förrän på 1970-talet. Att hemservicebranschen i dag kännetecknas av just mindre kontroll och sämre arbetsvillkor än arbetsmarknaden i stort är alltså inget nytt – tvärtom är det ett tema som går igen genom historien.

När det successivt öppnades upp fler försörjningsmöjligheter för kvinnor i Sverige uppstod en brist på arbetskraft i privathushåll. Lösningen blev – återigen går det att dra paralleller till dagens situation – migrantarbetare. Tillsammans med kvinnor som flyttat in till städerna­ från landsbygden utgjorde migranter från Tyskland, Danmark och Norge en stor del av arbetskraften i svenska hushåll på 1950-talet. Först med utbyggnaden av barnomsorgen och föräldraledigheten under 1970- och 80-talet minskade efterfrågan av arbetskraft i hemmen.

För tjugo år sedan började pendeln att svänga tillbaka. 90-talskrisens nedskärningar ledde till ett större behov av privat vård och hemtjänst. Samtidigt ökade inkomstklyftorna – det blev ”billigare” för vissa människor att köpa andras tjänster – och den stigande arbetslösheten och EU:s fria rörlighet ökade utbudet av arbetskraft. Ändå är det först med rut-avdraget, som infördes 2007, som branschen formligen exploderar.

 

Rika kunder

Våren 2007, några månader innan rut-avdraget blev verklighet i Sverige, intervjuades dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) i Aktuellt. ”Jag slåss för kvinnor som har lägre löner och som behöver den här hjälpen”, sa hon då.

Men hur föll reformen egentligen ut? Är det låginkomsttagare i behov av extrahjälp hemma som använder rut-avdraget mest?

Statistiska Centralbyrån, SCB, kom nyligen ut med en färsk undersökning som slog fast att rut-avdraget är vanligast hos barnfamiljer – och bland äldre.

Att avdraget utnyttjas av barnfamiljer är kanske inte förvånande – det passar in i medias beskrivning av den ”livspusslande medelklassen” – men att äldre använder tjänsterna kräver sin förklaring. I rapporten Konkurrensens konsekvenser skriver Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet, att de kommunala resurserna för äldreomsorgen minskat med 6 procent mellan år 2000 och 2009 – samtidigt som antalet 80-plussare i befolkningen ökat med 9 procent. Annorlunda uttryckt: hemtjänst och personal på äldreboenden ska göra mer med mindre. Behövande äldre får, allt annat lika, sämre service.

I en sådan situation blir det förstås lockande för pensionärer att få hjälp med exempelvis städning av ett privat företag – genom rut-avdraget tar ju staten halva kostnaden! Men det är långt ifrån alla som kan utnyttja reformen på det här sättet.

Till att börja med innebär rut-avdraget genom själva sin konstruktion att låginkomsttagare missgynnas. Lite förenklat kan man säga att rut-avdraget innebär att ”du får tillbaka på skatten” – och har du inte betalat in mycket i skatt kan du inte heller utnyttja olika avdrag så mycket. Som mest kan man få rut-avdrag på 50 000 kronor per år, vilket kräver att du har en månadslön på ungefär 28 000 kronor.

Det kan jämföras med att medianlönen för vuxna i Sverige ligger runt

22 500 kronor i månaden. Stora grupper i samhället kan alltså inte ens rent tekniskt utnyttja rut-avdraget fullt ut. Har du pension istället för lön behöver dina inkomster inte vara lika höga för att kunna maxa rut-avdraget – men mönstret är ändå detsamma.

Till det ska man lägga till att hemtjänstavgifterna (det den äldre betalar för att få del av den kommunala hemtjänsten) är inkomstrelaterade. Har du högre inkomster får du också betala mer för hemtjänsten. Det gör att det blir en större fördel för höginkomsttagare jämfört med låginkomsttagare att använda rut-avdraget istället.

Enligt Marta Szebehely hade var ­tionde pensionär bland dem som tjänar 500 000 kronor eller mer per år utnyttjat avdraget år 2009. För de med årsinkomster under 120 000 kronor var siffran två procent.

När SCB delade in de svenska hushållen i tre delar – en grupp bestående av den fjärdedel av hushållen med lägst inkomster, en grupp av den fjärdedel som har högst inkomster, och den sista gruppen de 50 procent hushåll som ligger i mitten inkomstmässigt – syntes samma mönster: Den rikaste fjärdedelen stod år 2009 för 64 procent av rut-avdragen. Bara sju procent gick till den fjärdedel av hushållen som hade lägst inkomster.

Tidningen Affärsvärlden gjorde å sin sida en sammanställning över användningen av rut-avdragen i landets kommuner. Fem i topp-listan utgjordes av Danderyd, Täby, Lidingö, Vaxholm och Nacka.

Arbetarna med sämst villkor

Om köparna av rut-tjänster tillhör samhällets mest välbeställda gäller i mångt och mycket motsatsen för arbetarna i hemservicebranschen. Ingen vet exakt hur många som i dag arbetar med hushållstjänster, men några siffror ur högen kan ändå ge en fingervisning om utvecklingen. I början av 2000-talet dominerades branschen av två företag med sammanlagt drygt 5000 kunder, och egenföretagarna inom städbranschen var färre än 3000.

År 2010 hade 13 516 företag utfört ”rut-tjänster” – alltså tjänster man kan få rut-avdrag för – åt nära 326 000 personer. Förra året hade nära en halv miljon människor använt sig av avdraget. Arbetsgivarorganisationen Almega, som organiserar många av arbetsgivarna i branschen, menar att nästan 15 000 personer i dag är sysselsatta inom branschen.

Av dessa är en stor andel kvinnor. Under lång tid har den här typen av sysslor – omsorg och hemarbete – fallit på kvinnor, och när sysslorna blir lönearbete är det fortfarande de som är i majoritet. Hushållsbranschen utmärker sig också genom den stora andelen utlandsfödda. Ingen annan sektor i Sverige är så dominerad av arbetskraft född utanför Sverige som just städsektorn.

Många är förstås människor som bor permanent i Sverige eller andra EU-länder, men det är också vanligt att städare migrerat från länderna utanför Europa. 2011 beviljade svenska Migrationsverket 539 arbetstillstånd för städare, och hushållsarbetare hör till de vanligaste yrkesgrupperna bland dem som kommer som arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU.

Enligt fackförbundet Kommunal, som organiserar hushållsarbetare, ligger genomsnittslönen för en heltidsanställd på runt 19 500 kronor. Eftersom deltid dessutom är vanligt kvalar hushållsarbetare lätt in i ligan med de sämsta lönerna på den svenska arbetsmarknaden. Till det ska nämnas att långt ifrån alla arbetare inom hushållssektorn jobbar enligt avtal.

I rapporten Bland Rolexklockor och smutsiga trosor visar Alexander Darin Mattsson, sociolog verksam vid Karolinska Institutet, och Anna Gavanas, docent i genusvetenskap vid Linköpings universitet, på stora löneskillnader mellan företagen i städbranschen: bland de arbetsgivare som svarade på deras frågor låg den lägsta timlönen på bara 90 kronor i timmen. Omräknat till månadslön och heltid blir det runt 15 500 kronor före skatt.

De två forskarna visar också att av de som har de lägsta lönerna i branschen är sju av tio utlandsfödda. Stora städföretag domineras av kvinnor födda i Sverige, medan små företag uppvisar det motsatta. Unga kvinnor – speciellt utrikesfödda kvinnor – tjänar minst.

Städare som kommit hit som arbetskraftsmigranter är också på andra sätt mer utsatta på arbetsmarknaden. Arbetstillstånd är kopplat till anställning, något som skapar ett beroendeförhållande gentemot arbetsgivaren. Säger man upp sig – eller får sparken – mister man också sin rätt att arbeta och uppehålla sig i Sverige.

Efter nästan sex år med rut-avdrag är bilden av hemservicebranschen dubbeltydig: å ena sidan finns en fortsatt växande efterfrågan på hushållsnära tjänster. Antalet människor som utnyttjar avdraget ökar hela tiden. Samtidigt tycks det finnas en ”överetablering” – alldeles för många företag finns inom branschen.

I en färsk forskningsantologi, Rena hem på smutsiga villkor? (redaktör Catharina Calleman, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet, och Anna Gavanas, docent i genusvetenskap vid Linköpings universitet) intervjuas en rad hushållsföretagares om alla vittnar om en stenhård konkurrens som pressar priserna nedåt. En av dem är Lena:

”Visst har jag reagerat ibland när jag har varit inne på konkurrenternas hemsidor att: Hur kan de ha så låga priser? Men det kan ju vara bara ingången till en ny kontakt att man erbjuder väldigt låga priser för en första tid… Men jag har känt ibland att: Hur kan det här vara möjligt?”

Konkurrensen pressar dels priserna nedåt, men gör också att både arbetare och arbetsgivare inom städbranschen accepterar mer ”flexibla” arbetsvillkor än man annars kanske hade gjort. Kunder kan ställa in eller byta städdag med kort varsel – och för att inte riskera att förlora kunden anpassar man sig. Lägg till att städkunder ofta har ganska speciella krav vad gäller arbetstider – ofta vill de ha det städat när de själva inte är hemma; i regel mitt på dagen – och du har förklaringen till varför så många hushållsarbetare inte kommer upp i heltid.

Allt detta gäller alltså den ”vita sektorn”: företag som trots allt är registrerade hos Skatteverket och betalar skatt. Men en del av städbranschen utgörs av svartarbete.

 

Svartarbetet som inte försvann

Ytterligare ett argument för rut-avdraget när det infördes 2007 var att det ”skulle göra svarta jobb vita”. Men precis som med Maud Olofssons förhoppningar om att kvinnor med låga inkomster skulle utnyttja rut-avdraget har önskningarna att få bort svartarbetet inte infriats.

Det är naturligtvis svårt att veta hur stor den svarta delen av städbranschen är, men i en rapport från 2011 gör Skatteverket ett försök att undersöka vad som hänt sedan rut-avdraget infördes. Skatteverket jämförde hur många hushåll som uppgivit att de före rut-avdraget köpte tjänsten svart (147 000) med dem som efter reformen uppgav att de nu köpte den vitt (14 000).

Det är alltså relativt få (mindre än tio procent) av de som på grund av rut-avdraget gått över från svart till vitt hushållsarbete. Annorlunda uttryckt: den vita städbranschen har expanderat kraftigt, men den svarta finns kvar och har inte krympt särskilt mycket. I det avseendet måste alltså rut-avdraget ses som ett misslyckande.

Dessutom existerar det i städbranschen en gråzon, mellan ”svart” och ”vitt”. Ett hushållsföretag som betalar skatter och sociala avgifter kan anlita en underleverantör (som i sin tur kanske anlitar ytterligare annan underleverantör) som tar betalt svart. Att städare som själva arbetar på ett ”vitt” företag ibland jobbar extra svart – vilket kan vara nödvändigt för att få lönen att räcka till – före­kommer också.

Allra mest utsatta är förstås de papperslösa, som enligt Skatteverkets beräkningar i Sverige uppgår till åtminstone 10 000 – 20 000 personer. Deras enda möjlighet till försörjning är att arbeta svart, och de är hänvisade till okvalificerade arbeten som diskning, snöskottning, rivning och städning. Av förståeliga skäl är det svårt att veta hur mycket ”irreguljära migranter” inom städbranschen tjänar.

En del studier pekar på att lönerna kan variera så mycket som 20–75 kronor i timmen. I en rapport från fackförbundet Fastighets, Projekt RITA – Rättvis ingång till arbete, slås det fast att lönerna för papperslösa kan vara ännu lägre. Som Yasine Asmani, aktiv i nätverket Papperslösa Stockholm uttrycker det i rapporten:

”Gå till Hötorget och se hur de har det! Där arbetar många papperslösa från sex på morgonen till sex på kvällen, de får 150 kronor per dag, det är 12 kronor i timmen. När du handlar där är du glad att köpa billigt, om du handlar i en annan affär får du betala dubbla priset. Det beror på de låga lönerna, tänk på det nästa­ gång du handlar på Hötorget!”

Facklig förvirring?

Allt det här väcker förstås frågor om fackföreningarnas roll. De mest utsatta på arbetsmarknaden är ju också de i största behov av hjälp. Men istället uppvisar städbranschen en betydligt lägre anslutningsgrad än arbetsmarknaden i stort.

Att få städare är med i facket har många förklaringar. En kan vara att det är ett yrke som många ser om tillfälligt, något man planerar att syssla med ett par år innan man går vidare till något annat. En annan är språket. Speciellt i storstäderna är det en del arbetare som inte har svenska som förstaspråk, vilket gör det svårare för facket att nå ut.

I De osynliga, Om Europas fattiga arbetarklass, skriver Rebecka Bohlin att svensk och europeisk fackföreningsrörelsen inte hunnit med i den strukturomvandling som ägt rum i västvärlden de senaste decennierna. När arbetet ägde rum på stora industrier – där hundratals, ibland tusentals arbetare var samlade på samma ställe – var det lätt att organisera. I dagens servicesektor, med många små företag och där arbetet ofta sker på egen hand, får facket däremot problem. Att anslutningsgraden är högre i industrin än i tjänstesektorn är ett generellt mönster.

På Kommunal, fackförbundet som organiserar arbetare inom ”rut-branschen”, medger man att man har det svårt, både med att nå ut till städarna och till företagen. Men kanske är en förändring på väg. I höstas inledde Kommunal ett nytänkande kring organisering av hushållsarbetare. Genom annonser och kontaktsökande på Twitter och Facebook lyckades man komma i kontakt med städare som annars befinner sig långt under fackets radar. På bara en månad ökade medlemsantalet med 25 procent.

– När avtalsrörelsen drog igång insåg vi att vi hade alldeles för få människor från hushållsbranschen i våra referensgrupper. Vi kände oss inte trygga med att vi drev ”rätt” frågor gentemot arbetsgivarna. Så jag och några ombudsmän bestämde oss för att testa något nytt; vi behövde hitta de här personerna nu, berättar Ellinor Perlefelt, kommunikatör på Kommunal.

Sedan dess har medlemsantalet bland ”rut-arbetare” i Kommunal ökat för varje månad. Men trots de positiva tecknen är det lätt att känna missmod: totalt har fackförbundet bara drygt 1200 medlemmar som arbetar med hushållsarbete. Om arbetsgivarorganisationen Almega har rätt, att runt 15 000 människor är sysselsatta i branschen, innebär det att mindre än tio procent av arbetarna är fackligt anslutna. Det kan jämföras med hela arbetsmarknaden, där 68 procent av alla arbetare, och 73 procent av tjänstemännen i Sverige förra året var anslutna.

Ellinor Perlefelt håller med om att Kommunal har en lång bit kvar, men säger samtidigt att fackförbundet fått upp ögonen för frågan om den växande städbranschen.

– Vi vet att vi måste utveckla nya metoder för att nå ut till dem som arbetar mycket själva, som hushållsarbetare till exempel. För det ger resultat, säger hon.