Till en bondgård kommer William Bloor (Jack Bannon). Han är en så kallad foxfinder, ditskickad av regeringen för att utröna om det finns rävar i trakten. Trots att det anses vara en ära att inhysa rävfinnare, känner sig inte gårdens arrendatorer - makarna Sam (Owen Sharpe) och Judith Covey (Kristina Brändén Whitaker) - särskilt tacksamma över sin gäst. Ett ord från William om att makarna misskött gården är nog för att staten ska vräka dem från marken, vilket de är väl medvetna om.

Räven sägs besitta magiska krafter, och lär kunna få människor att medvetet föra jordbruket i fördärvet. Förnekar en bonde att han har rävar på gården, ses det som ett erkännande att motsatsen är fallet – de sluga rävarna kan nämligen kontrollera människornas tankar, och gör allt för att dölja sin egen existens. Alla blir på så vis misstänkta rävsympatisörer. När rävfinnaren knackar dörr i bygden är därför ingen av grannarna sen med att ange sina vänner.

Kings pjäs är en svart komedi, och GEST förvaltar det humoristiska och det svårmodiga väl. Det är ett mörkt samhälle som gestaltas med en befolkning som hålls i järnnäve av den auktoritära staten. Tankarna går till tredje riket, inte minst för att regeringen skyller alla problem på en syndabock. Men i upprorsrörelsen viskas det om att räven i själva verket är utdöd.

Scenrummet är sparsamt dekorerat, och förändras inte oavsett om rollfigurerna befinner sig utomhus i skogen eller vid köksbordet; en stol här, en rad burkar där; trägolv, träväggar. Intet mer. Resten av illusionen står skådespelarna för.

Med den äran. Irländske Owen Sharpe är gripande som den känslomässigt bräcklige Sam, men även Kristina Brändén Whitaker och Emily Aston som spelar grannen Sarah levandegör sina rollfigurer med mycket patos. Jack Bannon lånar en hel del av sin tolkning från den socialt inkapabla Sherlock Holmes i Benedict Cumberbatchs tappning, men det ligger honom inte i fatet, snarare tvärtom. Hans robotlika personlighet leder till de flesta publikfnissen när den ställs mot bondfamiljernas känslomässiga utspel.

Skrattet fastnar emellertid snart i halsen. Foxfinder är ingen myspjäs. Scenbytena sker snabbt till spökliga ljud som hämtade från David Lynchs Twin Peaks, och omkring spelytan ruvar ständigt ett ogenomträngligt mörker. Svek, utpressning, galenskap, våldtäkt och mord är bara några av hemskheterna som äger rum i GEST:s nya teaterlokaler på Chapmans torg den här senvåren.

Underbart blir det att komma ut i friska luften igen, tryggt förvissad om att vi för länge sedan lämnat bakom oss den sortens människosyn Foxfinder berättar om. Men glädjen, den spricker som en pangad ballong när jag ser ett flygblad upptejpat i en busskur: ”Islamisering, nej tack!” står det därpå. Och jag inser att det även hos oss lever människor som vill se rävar där inga finns.