Japp, jag menar kanadensiska 19-åringen som har 37 miljoner följare på Twitter. Yes, jag snackar barnstjärnan som gått från harmlös pojke-i-porten-bredvid till skandalskapande badass på bara några månader.

Min plötsliga kärleksförklaring chockade också mig. Det här är en artist som i och för sig gör katchiga låtar – men vars största bidrag till historien förmodligen kommer vara en låt där ordet ”baby” sjungs 56 gånger (har räknat!).

Fast svaret på mysteriet var såklart enkelt. Det var ju inte J-Biebs jag svärmade för.

Det var allt runtomkring.

Justin Bieber är ett popkulturellt fenomen som gett upphov till nätoceaner av fankultur. Sidor som tumblr.com svämmar över av konstverk, noveller, låttolkningar och gifar. Biebers bleka figur får liv genom fansen. De är miljontals, de kallar sig beliebers – och det är dom som är grejen.

Men följarnas tro har fått sig några törnar på sistone. Bieber äntrar världens scener timtals försenad, han sägs ha spottat på sin granne, han experimenterar med droger. Senast i raden av knasigheter; stjärnan besöker Anne Frank-huset och plitar i gästboken: ”Förhoppningsvis hade hon varit en belieber”. Kombinerat med tidigare tveksamma uttalanden om homosexualitet och abort är det bara att konstatera – Justin är ett rövhål med hybris.

Fansen reagerar genom att skriva milslånga försvarsbrev, skära sig i armarna och posta allt på nätet. Allt med hopp om att fånga Biebernator vid ruinens brant.

Varningsklockorna klämtar i tinnitusstyrka, ändå vägrar världens bieberholics lämna idolens sida.

Förhållandet mellan Bieber och hans fans börjar mer och mer likna en destruktiv vuxenrelation där tjejen förverkligar sig själv genom att försöka ”rädda” sin snubbe.

I kväll står tusentals tweens och illskriker sönder halsarna på Parken i Köpenhamn när Justin Bieber uppträder live. Jag önskar att de kunde ödsla vrålenergin på sig själva.

Beliebers, förenen eder. Det är dags att dumpa Jusse.

Ni behöver ingen tönt med smörklimp i blick för att vara bra.