Ska en bjuda in och debattera med homofober och antisemiter? Det var den berättigade frågan som startade drevet mot Omar Mustafa. En kan ha olika åsikter om det, men oavsett var en landar kan en vara demokrat och stå upp för mänskliga rättigheter, tolerans och alla människors lika värde.

När Omar Mustafa valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen visste partiet mycket väl att han var ordförande i Islamiska förbundet. Han tog tidigt och tydligt avstånd från homofobi och antisemitism och partiledningen har sagt att de uppfattar att han står för socialdemokratiska värderingar.

Trots det krävde Stefan Löfvén att Mustafa skulle välja: antingen fick han avgå som ordförande i Islamiska förbundet eller från Socialdemokraternas partistyrelse. Det följdes sedan upp med ett avgångskrav från Veronica Palm och Stockholms arbetarkommun.

Varför? Var det på grund av påståendet att Islamiska förbundets stadgar innehöll en text om att mannen är överordnad kvinnan? En text som senare visade sig inte ingå i stadgarna. Det var istället en text som hade lagts upp där medan den nuvarande moderata riksdagsledamoten Abdirizak Waberi var ordförande.

Eller var det för de antisemitiska uttalanden som Mona Sahlin påstått att Mustafa har gjort? Uttalanden som hon sedan inte kunde berätta vilka de var. Eller för de stora inkomsterna från en hemlig finansiär som Expressen påstod att han hade haft? Något som de sedan fick backa från.

Eller var det för att han hade twittrat att Sverige borde skicka Jas-plan till Israel? Visserligen en idiotisk idé, men just den sortens krigshets som Socialdemokraterna själva stått bakom de senaste åren – att skicka stridsflyg och militär till andra länder, om ej just till Israel.

Eller var det något av allt det andra som media spred ut men som inte visade sig ha någon bäring?

För en dryg vecka sedan visste jag, precis som de flesta andra, inte vem Omar Mustafa var. Men under den gångna veckan har han blivit känd genom att media har lagt fram påstående efter påstående om honom, som sedan ofta har visat sig inte stämma. Därför vet jag fortfarande inte vem Omar Mustafa är eller vad han står för. Med största sannolikhet står han för åsikter som jag inte delar. Kanske har han även en del konservativa och reaktionära åsikter som jag ogillar rejält. Men enligt folk som känner honom har han i sina religiösa sammanhang jobbat aktivt mot rasism och homofobi, för allas lika värde.

Jag har inte speciellt bra koll på Islamiska förbundet heller. Men en sak vet jag: det är samma förbund som sex dagar innan Mustafa tvingades avgå, med samma historia. Mustafa var ordförande där när han föreslogs och valdes till partistyrelsen. Så om det fanns ett stöd då, borde partiets ledning och Stockholms arbetarekommun stödja honom även mot mediedrevet. Men istället låg de lågt, för att sedan, som klassiska mobbare, hänga på och ge honom den avgörande stöten.

Vad säger det om Socialdemokraterna, om de kastar ut en muslim som verkar för mänskliga rättigheter och enligt partiets ledning delar dess värderingar? Vilket samhälle får vi om stora grupper inte känner sig välkomna in i det stora gamla folkhemspartiet och i värsta fall i politiken i stort?

Ett dygn efter Mustafas avgång gjorde SSU ett uttalande som får tolkas som ett stöd till honom. Det var så dags då – var fanns de när det stormade? SSU skrev bland annat: ”Medierapporteringen och den efterföljande debatten har i många fall haft en islamofobisk ton”. Ett helt riktigt konstaterande, mediedrevet var groteskt. Men även Socialdemokraternas eget agerande faller under samma mörka skugga. "Affären Mustafa" bör därför ge upphov till ordentlig självrannsakan, inte bara hos media utan kanske framför allt inom socialdemokratin.