Under 2012 dömdes det i 62 mål där polis stod åtalad. I en dryg fjärdedel av fallen friades polisen helt från alla misstankar. En alldeles för hög siffra och större andel än när det inte är polis som står åtalad, enligt Mats Åhlund.

– Vi väcker inte åtal om vi inte tror att det blir en fällande dom, säger han.

För att förstå varför så många åtal ändå ogillas granskade Riksenheten för polismål 59 fall som hade ogillats mellan första januari 2009 och 31 mars 2012. Skånes Fria Tidning har tagit del av den interna granskningen. Någon gemensam nämnare eller större felaktighet i de åtal som väcktes hittades inte. Istället förklaras många av de ogillade åtalen med att rätten inte ansett målsägande tillräckligt trovärdig eller att den tilltalade gett en alternativ förklaring som inte kunnat uteslutas.

– Polisens ord väger tyngre. Vi har generellt sett alltid ett gott bevisläge men domstolens bevisvärdering gör att det ändå inte blir bifall.

Mats Åhlund tror att det handlar om att polis normalt sett anses ha hög trovärdighet när de vittnar i tjänsten. När polisen sedan står på andra sidan skrået och är åtalad har rätten svårt att se att personen nu har ett egenintresse.

– Det är svårt att rubba den trovärdigheten.

I granskningen framkommer också en annan förklaring. Att nämndemän helt enkelt är ovilliga att döma en polis trots överväldigande bevis.

Ett exempel är när en polisman friats trots att en kollega vittnat under ed emot honom. Istället litar rätten på polismannens fru som inte svurit under någon ed. ”Denna dom framstår som ett exempel på tillfällen där domstolen, läs nämndemännen, helt enkelt inte vill fälla en polisanställd”, står det i utredningen.