Den 27 februari var vi tre deltagare från djurförsöksetiska nämnden i Stockholm som här på Fria Tidningens debattsida skrev att Adlego biomedical AB i samarbete med Karolinska institutet (KI) planerade för nya djurförsök på apor. I artikeln kritiserade vi dessutom nämnden för att, utifrån sitt uppdrag att vikta djurens lidande mot försökens (potentiella) nytta för människor, tillämpa en praxis där djurens intressen systematiskt åsidosätts till förmån för den medicinska forskningens intressen.

Vid det nämndsammanträde där ansökan om försöket på aporna behandlades uppmärksammades debattartikeln, och den framhölls som orättvis mot nämnden som anser sig ta betydande djuretiska hänsyn i sina bedömningar. Därefter förklarades artikelförfattarna jäviga och fick därigenom inte delta i prövningen av det försök som vi kritiserat i den tidigare artikeln.

När nämndens beslut nu är protokollfört kan vi se att försöket är godkänt, och att nämnden var enig i sitt beslut. Med risk för att låta cynisk så beror ju denna "konsensus" på att de tre deltagare som visat sig vara kritiska förklarades jäviga och inte fick delta i prövningen av försöket.

Frågan om jäv är intressant när det gäller de djurförsöksetiska nämnderna. I anslutning till försöket på aporna begick de kritiska ledamöterna misstaget att i förväg redovisa sitt ställningstagande mot försöket, medan de deltagare som är för försöket ju aldrig behöver riskera att hamna på kollisionskurs med nämnden.

Dessutom är det så att nämnddeltagare från till exempel Karolinska institutet slentrianmässigt deltar i prövningen av ansökningar från Karolinska institutet utan att anses vara jäviga (så länge de inte är ansvarig föreståndare för en forskare som planerar djurförsök eller själva står bakom en ansökan). Därigenom känns det nära tillhands att anse att nämndens uppfattning om jäv gynnar de intressen som är positivt inställda till djurförsök.

I godkännandet av försök på aporna finns några villkor från nämnden redovisade som berör djurskyddsaspekter, det vill säga att djuren inte ska plågas mer än vad som anses nödvändigt för att försöket ska kunna genomföras. Men det är uppenbart att nämnden inte går längre än så i sina djuretiska positioneringar.

Försökens potentiella nytta och försöksledarnas motiv för djurförsökens nödvändighet ifrågasätts helt enkelt inte. Samtidigt blir idén om tillämpat djurskydd en garant för att djurförsök ska få genomföras, eftersom sådana aspekter ger en bild av att djurens intressen visst tillgodoses. Jag vill hävda att i sitt sammanhang gör det varken från eller till om djuren behandlas med lite mer hänsyn än vad som skulle ha varit fallet om nämnden inte korrigerat någon detalj i en ansökan.

Den centrala frågan kommer nämnden och dess ledamöter ändå aldrig undan. Många djurförsök är otäckt plågsamma för djuren och det är nämnden som ger dem sin legitimitet. Djuretiska hänsyn som utmanar forskningens intressen tas inte. Prövningsuppdraget är en skenbild.