Först och främst: Daniel Gilberts nya platta låter fantastiskt. Den rymmer så många instrument, så många perfekt kalibrerade ljud och så många ystra infall att man som lyssnare blir en smula omtumlad. Daniel Gilbert har fyllt hela sina lungor med luft och lyckas med konststycket att låta både kaxigt självsäker och så där sprött känslig som alla de största sångarna alltid gör när de sjunger sina finaste låtar.

Vi har solskenet i ögonen och landsvägen i backspegeln från första stund, så till den milda grad att kaliforniskt softrockiga 70-talsvibbar smälter samman med den mer förväntade sena rumlarnatten på de göteborgska långgatorna.

Och Daniel kan sjunga. Jag är inte säker på att han uppskattar referenserna, men sångmässigt påminner han mig om indiepopens enfant terrible – Peter Doherty, gamle Felt-sångaren Lawrence Hayward och vid andra tillfällen Sylvain Sylvain.

Men nu får ni ursäkta mig, jag måste spela skivan en gång till.