Det är strax innan löning och Olle Ljungström vill ses på Kometen. En göteborgsk klassiker med lunchmeny där priserna inte sjunker under 150 kronor. Jag blir tvungen att ringa agenten och berätta att jag inte har råd att bjuda. Föreslår ett konditori. Men Olle åker in från sin ”lilla by” Gräfsnäs utanför Alingsås. Han kommer att vara hungrig och är dessutom diabetiker. Det blir Kometen och husmanskost. Kålpudding, fläsk. Och han bjuder mig, inte tvärtom.

Ofta går det snabbt att förstå vad en människa har för erfarenhet av pengar. Olle verkar ha upplevt både hur det är att ha och vara utan. Just nu har han. Huset är en oas där han periodvis bor ensam, annars med flickvännen.

– Jag har inga problem med att komma in till Göteborg, men jag är bekväm. Jag trivs ganska bra. Det finns en studio, en ateljé och ett eget trumset, för fan. Det finns mycket böcker, en hel övervåning på sextio kvadrat där jag sover, öppna spisar och jättestora teveapparater, plus en ganska söt ung flickvän. Det blir inte jättesvårt att trivas, nej. Och jag känner mig inte alls lundellsk. Jag ser inga daggdroppar som… rinner likt blod i pannan.

Men känner du ingen längtan efter att bo i en kulturell smet som Stockholm?

Olle skrattar och svarar kort och gott: nej.

– Jag lever ju bland kulturintresserade åldringar som håller mig uppdaterad. Joels (gitarrist, reds anm.) farsa är min närmaste granne, så om jag vill träffa en punkrockare som är förtjust i Dvorák så finns en sån bredvid. Han odlar sin trädgård otroligt vackert. Min är övervuxen.

Springsteen, Lundell, Stefan Sundström och Mattias Alkberg gör arga, desperata plattor som behandlar det politiska klimatet. De står med plakaten höjda. Ingen behöver tvivla på vilken sida de står. Att yttra ett ställningstagande verkar alltmer ingå i det konstnärliga ansvaret. På Olle Ljungströms nya skiva Släng in en clown finns anledning att betvivla om han över huvud taget står på en sida.

Plötsligt frågar han vad jag tycker om plattan. Jag säger att det finns en del oväntade instrument som maracas och saxofon. Och att skivan präglas av en ganska uppgiven stämning. En låt heter Man lever tills man dör.

– Saxofon är inte så vanligt nu för tiden. Vi har till och med två stycken samtidigt.

Han funderar, tuggar fläsket, bestämmer sig för att han inte håller med om uppgivenheten.

– Men jag har uttryckt mig som jag själv tycker om att uttrycka mig. Åtminstone hör jag ganska tydligt vad jag… syftar på. Jag är kanske inte den mest applåderande clownen. Jag har inte för avsikt att förändra något. Jag tittar på en värld som inte har ändrats nämnvärt trots att jag funnits ganska länge. Hur ska man ställa sig inför det? Man kanske ska vara glad, helt enkelt.

Så du kan inte hantera din frustration på samma sätt som många andra arga äldre män?

– Av flera skäl kan jag inte göra så. De flesta är estetiska. Att sjunga ”De fattiga är fattiga och de rika är rika” är att sammanfatta hela problematiken i skraltiga meningar. Om man råkar säga dem lite högre så blir man en god representant och sanningssägare. Det finns bra sätt att få människor att tänka efter, typ att säga åt dom: ”tänk efter för fan”. Så tänker jag, men jag kan inte uttrycka det likadant.

Recensionerna har varit blandade, med klar övervikt på goda. På Kometens lunchrusning är han ännu ovetande om det, släppet är då några dagar bort. Men inget kan bli som senast, med den stora comebacken Sju (2009). De rungande applåderna då verkade delvis bero på hans blotta existens.

Po Tidholm kallade i DN språket på nya skivan för kylskåpspoesi. Och visst finns något kollageliknande, med ordspråk och snåriga fraser. Kanske är det därför han sällan tillfrågas om det eventuellt självbiografiska i texterna. Intresset för hans person syns annars överallt: knark, depp, unga tjejer. Upplagt för snaskiga rubriker. Men låttexterna lämnas ofta ifred.

– Å ena sidan är det folk som tror sig kunna läsa in saker i texterna som jag själv inte ens kan föreställa mig, och de drar sig inte heller för att fråga. Sen finns det de som blir ställda och inte riktigt vågar fråga med risk för att känna sig dumma. Mina texter har alltid passat väldigt bra in i en viss tid. Det har varit Curedeppigt, ibland ganska New York-intellektuellt.

Den som önskar kan läsa in en del som tycks handla om dig själv på skivan. Den allra första raden lyder: När jag tänker, tänker alla/Vad ska nu bli sagt.

– Vad jag snarare gör är att lägga fram mitt sätt att behandla något som jag tänker på. Jag är inte politisk, drar inte åt något håll, jag är inte gladare eller ledsnare än någon annan. Men jag tror mig vara konsekvent i vad en viss detalj har för funktion för mig. Vissa artister vill väl att lyssnare ska komma fram och berätta att ”vi stod vid bastun utanför Kilpisjärvi och bestämde oss för att alstra barn till din musik”, och det är ju fint i och för sig. Nu kommer jag inte på något bra exempel… Niklas Strömstedt! Ingen är väl livrädd för vad han sitter inne med för hemligheter. För mig handlar det om att göra mig själv nyfiken. Då spelar det ingen roll om det är jag eller någon helt annan i texten.

Olle Ljungström verkar inte stå och falla med musiken. Det vore lätt att få för sig. Han ser sig inte som soloartist. Men det han gör nu beskriver han som det roligaste jobb han haft. Tidigare har han bland annat jobbat som copywriter. Jag undrar om verkligen inget kan tävla med det rådande yrket.

– Jag jobbade i och för sig som sopgubbe i Stockholms skärgård i tonåren. Det var toppen. Man satt där på båten och det blev nästan larvigt. Du vet, måsar flyger förbi, Evert Taube sitter där uppe och spelar. Jag hade lite andra ideal än naturromantik just då, men det var otroligt vackert och romantiskt. Och så var jag på Färöarna och höll på med fisk ett tag, egentligen mest för att tjäna pengar, så som svenskar åker till Norge nu. Det var som jag föreställer mig femtiotalet. På helgerna gick man och dansade i gymnastikhallen, utmed de linjerade strecken.