På Björn Runges hemsida finns en flik med refuseringar, och listan är nästan längre än listan på produktioner som nått hela vägen. År av slit som belönats med avslag är en anledning till att han nyligen lämnade filmindustrin. Nu är han istället aktuell med romandebuten Det allra enklaste, vilken delvis hämtat stoff från skrotade filmmanus. Baksidestexten beskriver den som en psykologisk thriller, vilket Runge tycker är missvisande.

– Det var nog mer förlagets förhoppningar. Efter att de sagt ja tilläts projektet röra på sig rätt kraftigt. Nu tror jag inte ens de tog med något om framtidsepisoden.

Han refererar till berättelsens sista del. Som läsare färdas vi genom hundra år och flera generationen. Karaktären Nina får avsluta boken år 2041. Ändå undrade förlaget om det var en självbiografi. Kanske på grund av att det figurerar en medelålders filmregissör i handlingen. Allt detta är idéer som Runge burit runt på, men inte lyckats göra till film. Både att filma Sverige 1941 och 2041 skulle bli dyrt. Men i litteratur kan han påstå vad som helst.

– Om jag ska återskapa ett restaurangkök 1974 måste det vara trovärdigt. I Sverige finns knappt en lokal som skulle fungera, vi skulle tvingas bygga en studio. Det var då jag tillät mig att förvandla 1974 till prosa. Plötsligt blev allt enklare. Och detsamma gäller framtiden. Jag satt i några veckor och fann något i språket som var rent och i samma obehagliga ton som resten. Jag fick fram ett hologram, men annars är miljön ganska lik dagens. Vad har egentligen förändrats sen jag var tonåring? Inte så jävla mycket. Kommunikation förstås. Men känslor och vad man gör av en dag, sånt består.

En självbiografi är det alltså definitivt inte, men Runge har varit berättare tillräckligt länge för att kunna hämta lagom med rekvisita och miljöer inifrån. Filmregissören i romanen reflekterar på ett ställe i boken över klichéerna inom svensk film och att dessa beror på regissörernas bristande livserfarenhet. Och visst går det resonemanget att överföra på verkligheten.

– Framförallt i polisfilmer blir det tydligt. Om man väl var utsatt skulle man aldrig reagera som dem. Den som varit med om vissa saker i livet regisserar inte på det där klichéartade sättet. Jag var på premiären av Snabba Cash – Livet Deluxe och märkte att de hade plockat material från olika filmer. Brando och Pacino i Gudfadern till exempel. Och det finns scener som är snodda rakt från Sopranos, jag ser direkt vilka det är. Det vore intressant att se spänningsfilm som utgick mer ifrån det självupplevda. De flesta regissörer bjuder jävligt lite på sin livserfarenhet i regin. Det vore intressant att se spänningsfilm som utgick mer ifrån det självupplevda.

– Som regissör har man ansvar för sina bilder. Man ska kunna stå bakom det som visas oavsett vad det är. Där fallerar många.

I skrift ser hans ord mycket hårdare ut. I själva verket är rösten lugn och eftertänksam och som regissör är han en önskedröm för många skådespelare. Runge i sin tur älskar att ge skådespelarna direktiv, som ofta handlar om att följa associationerna. Men inställningen till konsten är kompromisslös och har lett till stämpeln som bad boy. Att vara ensam och skriva ser han som en ynnest.

– Framförallt kommer man in i huvudet på karaktärerna inom prosa. En promenad kan bli lika viktig som ett samtal. Ett filmmanus kan vara så sparsmakat för du vet att det kommer ske så jävla mycket möten. Skådisar tar över, sen kommer kläder, sen ljus. Ett år efter inspelning kan du bestämma musik eller om en hund ska skälla.

– När jag skriver är jag i rummet där det händer. Då gäller det bara att tömma rummet på vad som finns. Och att inte censurera dig själv. Inte fråga: ”Vad fan gör han, sätter han eld på gardinerna?” Vissa associationer kan vara jävligt obehagliga.

Ännu har han inte blivit rastlös och velat återvända till filmen.

– Regissörens arbete är indelat i massor av faser, varav en är väldigt ensam. Det kan gå ett år då bara två personer är inblandade, sen plötsligt rasar folk in. Då är det nästan perverst hur många beslut som ska tas. Så jag är extremt tillfreds när jag sitter där vid tangenterna. Till den här boken bestämde jag mig för att sista delen var år 2041. Jag skrev det till min redaktör och han sa okej. Det kostar bara min tid. Men ska jag filma tjugofem nya scener så pratar vi stora pengar.

Under vårt samtal nämner Runge ofta sin ålder, att han är för gammal för att arbeta utan resultat. Det märks ganska snabbt att egenskapen som kanske misstas för bitterhet snarare är ömtålighet.

– Värst med film och teve är att möta mediokra åsikter som inte går att ta på allvar. När vi höll på med projektet om Afghanistan (Mission 1325, reds. anm.) hade jag till slut skrivit tolv manusversioner. Då skrev producenten att finansiärerna vill känna mer. Det fanns hur mycket känsla som helst utskrivet i situationen, men inte i dialogen. Jag hade till och med en person som fått hjärtat slitet itu av en bomb. Men ”mer känsla!!!” Känslan kommer från ett annat ställe. Om jag ska syssla med film igen ska det inte bygga på psykologi. Ibland antas psykologin ha svar på alla gåtor. Svensk film bedöms ofta utifrån dialogen, men där ligger inte sanningen. I romanen får läsaren i bästa fall en fysisk förnimmelse av det som händer.