• Sami Said dök upp från ingenstans med sin roman Väldigt sällan fin. Nu är han aktuell med Monomani som handlar om skrivandet av debuten. Redan nu berättar han för GFT att han är på gång med en ny roman som ska vara färdig till sommaren.
Göteborgs Fria

Said är tillbaka med brevroman

GFT tar en avstickare till Stockholm för att träffa en utflyttad hyllad författare. Den göteborgska dialekten är fortfarande markant när vi träffar Sami Said för ett samtal om teveserier, om skrivandet och om nya romanen Monomani.

Enligt Sami Said själv var det inte mycket som förändrades när hans första roman släpptes. Dagen då alla lyriska recensioner var ett faktum ägnade han, som vanligt, åt teveserier och böcker. Men när han slog på mobilen hade förlaget ringt tjugo gånger. Och frågan är om inte Sveriges litterära landskap omformades lite tack vare Väldigt sällan fin, berättelsen om studenten Noha i Linköping som träffar två personer som lyckas ruska liv i honom och som får honom att återbesöka hemlandet Eritrea.

Med förvånansvärt lugn har Said hanterat framgången. Vägen dit var lång. Skrivprocessen mödosam. Det bevisar om inte annat Monomani, färsk från tryckeriet. Efter att ha spenderat fyra år på första boken skrev han klart Monomani på en vecka. Som en lättad suck. Den är skriven som ett brev riktat till en vän som Sami Said träffade på nätet. För att kunna färdigställa Väldigt sällan fin kände han sig tvungen att avbryta korrespondensen med Sara. Monomani är en ursäkt riktad till henne – förklaringen, i form av ett långt brev i rasande tempo.

Och om jaget i debutromanen blev förknippat med författaren som person, så lär inte frågorna avta i och med Monomani. Här hymlas det inte med vem huvudpersonen är – han heter Sami.

I dag kommer han från biblioteket precis som jaget i Monomani alltid gör. Han dricker en light-cola. Så fort han druckit upp knäpper han på burken med jämna mellanrum. Frågorna om innehållet i boken är sant har redan börjat dyka upp.

– Jag fattar inte varför det är så intressant. För några dagar sedan blev jag frågad i ett radioprogram om jag var kär i henne. Vad ska jag säga? Det blir ju som ett svar till henne. Vi kommunicerar indirekt på det här sättet. Men hon kommer förmodligen aldrig att höra programmet eftersom hon är helt ointresserad av sånt.

Trots att boken är tänkt som en ursäkt så fokuserar den allra mest på Samis hopplösa vardag som skrivande person. Uppbrottet från Sara är en i raden av självbestraffningar. När han inte kämpar med självförtroendet som är kopplat till texterna, så arbetar han som vikarie.

– Jag har den romantiska bilden att ska man skriva måste man ha ”real life experiences”. Det är fånigt med författare som inte jobbat en dag i sitt liv. Man får inte ha det för bra. Och jag kommer från en bakgrund där jag aldrig haft pengar. Uppfattningen om vad man bör spendera dem på sitter kvar. Jag skäms när jag hör att folk har sett mig på ställen som kostar hundra spänn.

Det låter som att författare har en plikt att skriva om arbete?

– Jag vet inte. Att vara arbetare innebär att man måste skriva om att arbeta? Jag tror att det är en idé om erfarenheter man får av livet, som man inte kan få inlåst i sitt rum. Om man separeras från människor blir det skrivna helt irrelevant.

– Det är i alla fall ett väldigt självupptaget brev du har skrivit.

– Alla mina brev är så! Hon har varit sjuk nu i ett år. Hennes brev är ”aaah jag håller på att dö”, mina brev är mer att fan nu måste jag skriva en novell för radio. Jag tänker att jag kommer undan med det eftersom det är lite charmigt.

Sami Saids avsikt från början var att göra något som få författare har åstadkommit: Ge ut två olika böcker, samtidigt. Men förlaget ville vänta. När Monomani äntligen släpps viftar författaren bort den som en underhållande bagatell som dessutom satt käppar i hjulet för nästa projekt.

– Den stora grejen har varit att komma på ett språk till den nya romanen som ska bli klar till slutet av sommaren. Men nu säger förläggaren att jag måste skriva en annan bok, de ligger så nära varandra. Nästa roman är ju mer på allvar. Jag vill inte byta språk. För om det är högt tempo i den här så har jag vridit upp farten tio gånger mer till nästa.

De första sidorna ur hans pågående projekt beskriver en man som inte vill ha mer tillhörigheter än vad som får plats i en ryggsäck. Som flyttar runt bland kompisar. Sami har själv bott på många platser men vill inte bli filosofisk kring sitt flyttande.

– Men det är skumt alltså. Jag har bott i Linköping i tre år och var tillbaka i november. Och hittade ingenstans. Det var som att jag aldrig varit där. Min dröm är att flytta till en helt vit lägenhet med bara en madrass på golvet. Och ett litet bord med en dator.

Han pausar. Knäpper på burken.

– Men i längden håller det inte. Jag börjar bli less på det här. Jag är till och med less på teveserier. Det har kommit nya science fictionserier som jag förmodligen kommer att se, men jag suckar inombords. Jag har alltid undrat om man kommer till en nivå där man sett allt tusen gånger. Men så pratade jag med en åttioårig författare. Han sa att man aldrig tröttnar. Man börjar bara välja med större omsorg.

Knäpp. Han bryter av det lilla metallocket och släpper ner det i burken.

– Ska du verkligen skriva en artikel om det här? I’m amazed.

Fakta: 

Sami Said

Född 1979 i Keren, Eritrea.

Bor Tidigare i Göteborg, för närvarande i Stockholm.

Prisad Väldigt sällan fin (2012) nominerades till Borås Tidnings debutantpris och belönades med Katapultpriset.

Aktuell med Monomani (Natur & Kultur)

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Kämpar för att få leva som en man

Andrè Olofsson föddes i en kvinnokropp men har alltid känt sig som en man. Lagom till West Pride släpps boken An ordinary boy där fotografen Ciprian Gorga och journalisten Kristin Helgesson Svenske har följt och dokumenterat Andrés liv under tre års tid – genom operationer, kärlek och kampen för att få vara den han är.

Göteborgs Fria

Svängig festival för en bättre värld

På fredag drar Baobabfestivalen i gång och fyller folkets park i Malmö med världsmusik, teater och poesi. Genom att ordna en mångkulturell fest på hemmaplan vill arrangörerna stötta utsatta människor på andra håll i världen.

Skånes Fria

Med kärlek till lego

Peter Trulsén är en klassisk samlare. I en källare i Bandhagen ligger hans affär Team model som är Sveriges enda legobutik som blandar nytt, begagnad, färdiga set och lösa delar. Här finns 3 000 set och två miljoner lösa bitar.

Stockholms Fria

Husby bryter sig in i offentligheten

Husby

Brinnande bilar och stenkastning mot polisen. Den här gången gäller krigsrubrikerna Stockholmsförorten Husby. Men den negativa bilden av förorten störs av organiserade inbrott i det offentliga samtalet, skriver Patrik Gronostaj.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu