Taget hela den nuvarande hetsiga jämställdhetsdebatten i betraktelse vill jag mena att det sista förhållningssättet, med emfas på ”subjektiv”, är det som ger läsaren störst behållning av texten. Detta är Svelands upplevelse, erfarenheter och noga utvalda vinkel, och det framstår som mest rättvist mot både boken och debatten samt författaren att närma sig den på det viset.

Med den utgångspunkten är det också möjligt att förstå varför Sveland så noga väljer att lyfta de saker och berättelser i historierna som är viktiga från hennes synvinkel, men underlåter att nämna andra. Som exempelvis gällande turerna kring dokumentären Könskriget, där Sveland berättar att den blev fälld av Granskningsnämnden, men inget om att den vann både journalistpriset Guldspaden och priset Årets förnyare vid Kristallen 2005.

Sveland har visserligen aldrig påstått att hon varken innehar eller presenterar hela sanningen, det finns inga egentliga krav på objektivitet – men utan tydlig vinkel är sanningsanspråket ändå inte att bortse ifrån. Således är det inte ens förvånande att Paulina Helgesson i sin recension av boken i SvD konstaterar att ”Till skillnad från feministhatare i allmänhet och Sveland-hatare i synnerhet, har jag inte det minsta svårt att varken se relevansen i, eller tro på, det hon skriver”. Och där är bokens kanske största fälla för läsaren: att retoriken är så indignerat övertygande.

Sveland formulerar ett problem och det lyder som följer: vi kan inte låta extremister sätta agendan. Vi kan inte sätta helt rimlig humanism å ena sidan och fascism å den andra som vore de motpoler – för det är de inte. Och hon har en poäng i det. En viktig poäng till och med. Vi förhandlar inte med terrorister, vi debatterar inte med extremister på deras villkor. Vissa positioner är i sig själva för polariserade för att förståelse eller kompromisser ska kunna vara ett realistiskt alternativ.

Problemet är dock att det i Svelands text till synes inte verkar existera någon gräns för var extremismen börjar. Talet om ”tankegods” döljer artskillnaderna och ”helt vanliga” journalister, debattörer och krönikörer utmålas som inkörsportar och dörröppnare till det djupare kvinnohatet, den extrema rasismen.

I Svelands verklighetsbeskrivning finns inga grader bland dem hon grupperar med antifeministerna, det är en ”glidande skala” och likt en ondskefull rutschkana landar den skalan obönhörligt i Breivik. Men om det inte kan finnas nyanser hos meningsmotståndarna finns ingen möjlighet till samtal alls. Då är krig den enda möjligheten.

Som agitatorisk trigger och uppmanare till krig mot antifeminismen fyller boken helt klart ett syfte. Som ammunition för de som vill ge sig in i kriget fungerar boken dock dåligt. Subjektiviteten är för hög, perspektivet är för snävt. Till och med det feministiska perspektivet är begränsat, som Nina Lekander redan poängterat i Expressen. Det finns fler feminismer än radikalfeminismen.

Och vilka hatarna är, frågan som framställs som den underliggande, det får vi aldrig veta. För trots sina spekulationer och självbeskrivna nyfikenhet kring dessa individer börjar och stannar Svelands försök till interaktion med den pubträff som hon bevistade ihop med Förbundet Allt Åt Alla, som ville konfrontera antifeministerna, enligt informationen på deras Facebook-event ”Operation Dickens – Kukmätning med Pär Ström”. Och som nu formuleras i DN som att ”Sveland gick till ett möte anordnat av ’jämställdisten’ Pär Ström som välkomnade alla intresserade av genusfrågor. Ström hävdade sedan att mötet blev ’stormat av radikalfeminister’.”

Och så är vi tillbaka där vi började: i berättelsen om ”sanningen”. Det finns alltid fler perspektiv. Sveland har ett. Men att låta det stanna med hennes är att göra sig själv och oss alla en otjänst. Oavsett vem vi helst vill tro på.