Boken heter Framtidsutmaningar – det nya Sverige. Det är en ganska märklig skapelse. Den håller sig inom den av etablissemanget godkända normen. De stora utmaningarna – som utmanar system, normer och stukturer – lämnar man därhän.

Kommissionens huvudsekreterare heter Jesper Strömbäck. Han är uppskattad professor i medie- och kommunikationsvetenskap med förflutet i Folkpartiets partistyrelse. Han kommunicerar i inledningskapitlet vad som är själva kärnan i den tankefigur som råder för kommissionens arbete: ”Den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030 och 2050…”

I en tid när vi borde sansa oss och medvetet verka för global ekonomisk och social utjämning slås således helt bekymmerlöst fast att den centrala uppgiften är att vidmakthålla klyftor och därmed jaga vidare i tillväxt- och konsumtionssamhället. Uppgiften är att fortsätta jakten på rikedom på en planet vars livskraft redan är illa drabbad.

Borde inte uppgiften vara att skapa ett samhälle där vi lever på ett sätt som alla kan leva? Vad är tal om allas lika värde annars värda?

Kanske kommer man att finna att definitionen – av vad som är den centrala frågan – kommer att väcka sådan undran över den intellektuella förmågan att man hoppas att man skrivit något mindre tydligt. Men tankefiguren finns där, den kan inte pratas bort i efterhand. Den avslöjar, i all sin nakenhet, att den politiska eliten i landet inte är mogen att möta framtiden. Tvärtom: eliten utgör ett problem. Den centrala utmaningen är således att få bort den från de beslutsrum som påverkar framtiden.

En av alla de utredningar, inom kommissionens ram, som ska ligga till grund för riksdagens ställningstagande inför framtiden har fått det lätt pompösa namnet ”På väg mot grönare framtid”. För att inte någon forskarskalle skulle få för sig att gå utanför den godkända tankefiguren så slås fast redan i inledningen: ”Låt oss inte glömma att hållbarhet kräver tillväxt.”

Jag tänker på hur Björn Forsberg i sin bok Omställningens tid slår fast: ”Forskning om omställning kräver högt i tak – en öppenhet att utmana etablerade sanningar, att lansera nya perspektiv. Helt fel enligt dagens forskningspolitik där ekonomisk tillväxt är målet för all forskning...”. Forsberg kände sig nödgad att lämna akademien för att fortsätta sin tillväxtrealistiska forskning.

Utgångspunkten för regeringens Framtidskommission visar hur rätt Björn Forsberg har. I stalinismens Sovjetunionen fick inte kommunismen ifrågasättas. I dagens Sverige får inte tillväxtnormen ifrågasättas – åtminstone inte om man vill ha forskningsanslag och dricka ett glas vin under kristallkronor i sällskap med det politiska, ekonomiska och fackliga etablissemanget. Att det är just jakt på ekonomisk tillväxt som är på väg att ta kål på planeten och som skapat enorma skuldberg i länder som Grekland, Cypern, Italien och Spanien bör man inte låtsas vid om man vill in i värmen. Än mindre att den tillväxt som skapats i Sverige de senaste tio åren till stor del har tillkommit genom att hushållen lånat pengar på ett sätt man aldrig lånat förr… Eller att varken kurvor för antalet jobb eller människors tillfredsställelse längre hänger ihop med tillväxtkurvan. Ingenting tycks bita på fundamentalister.

Den gigantiska konflikt som finns mellan hållbarhet och ekonomisk tillväxt ska inte betraktas trots att den ligger alldeles framför våra ögon. För då rasar hela tilltron till den världsbild som dagens system, normer och strukturer bygger på.

Att tänka om är säkert plågsamt. Att inte tänka om kommer att bli än mer plågsamt.