Det finns något fint utanför mitten
Riksdagspartiernas feghet garanterar en usel valrörelse, skriver Birger Schlaug.
Stefan Löfven utgör ett bisarrt inslag i Socialdemokraterns historia. Hans stora vallöfte är att inte förändra sådant han ogillar att den borgerliga regeringen genomfört.
Mycket riktigt pyser det inom den socialdemokratiska rörelsen. Kvinnoförbund, studentförbund och skåningar är förbannade. De har fått för sig att deras parti ska verka för att förändra sådant som man anser vara fel, klandervärt och dumt. Men tji får dom.
Likt förbannat kommer dom att driva valrörelse för sitt parti. Och plädera mot det parti – i det här fallet Vänsterpartiet – som ligger dem närmast i frågor som de anser vara de viktigaste.
Det är politik när den är som allra sämst. På gränsen till rutten.
Löfvens strategi är att lägga sig så nära Alliansen som möjligt. Inte störa. Inte stöta sig med någon. Absolut inte medelklassen. För han tror att medelklassen inte kan tänka solidariskt, tänka sig att avstå konsumtionsutrymme för det gemensammas bästa.
Men vi människor har både solidariska och egoistiska sidor. Politiker väljer till vilken av dessa sidor man ska vädja. I de senaste valen har allt fler partier vädjat till våra egoistiska sidor. Vilket förstärker den norm som förvandlat egot till mitten i svensk politik. Mittenpolitik idag är definierad av moderaterna. Och ordet mitt har fått en ny betydelse. Mitt. Som i Jag.
Som en av dem som var med och bildade Miljöpartiet bedrövas jag över hur också MP utvecklats. Det som en gång var självklart i grön ideologi – vädja till människors solidariska sidor – har reducerats till en politik som bygger på att inte såra den konsumerande medelklassens känslor. Därför har man i dag inga som helst svårigheter att samverka med den socialdemokratiska ledningen. Rör ingenting som kan fresta Mittväljaren att lägga sin röst på Alliansen. Våga inte utmana genom att betrakta hen som en tänkande människa.
Politik består av två delar. Den ena är att hantera det demokratiska hantverket med kompromisser i de politiska församlingarna. Det andra är att skapa opinion för något man tror på. Det tycks inte vara många riksdagspartier som tror på något. Mer än det där med Mitt.
Löfven vill bli statsminister genom att göra valet till en personfråga. Inte en fråga om verkliga vägval. Vem känner väljarna mest förtroende för: en saktmodig och skenbart trygg Löfven som inte tänker förändra just någonting eller en gammal Reinfeldt som alltmer liknar en lätt pösig Göran Persson.
Det ser såldes ut att bli en sjuhelvetes usel valrörelse.
Förhoppningsvis kan det innan valdagen uppstå en känsla hos medborgarna av ”nu får det vara nog”. Ta oss på allvar! Har Vänsterns ledande företrädare då lärt sig tala till fler än dem som identifierar sig som socialister kan partiet växa rejält.
Vilket, om inte annat, skulle kunna lära såväl språkrör som en och annan partiledare att det finns något ganska fint utanför Mitt.