Den 8 till 10 mars hade många kritiska medborgare fullt upp med diverse engagemang. Den som inte deltog i Kvinnofridsmottagningens fackeltåg, stod kanske med i manifestationen mot Reva. Som bekant, är det omöjligt att delta i alla opinionsyttringar. Det finns för mycket att protestera emot eller att argumentera för. Debatten om hemtjänsten kom att spegla ett synsätt på ämnet som jag misstänkte fanns men inte själv kunnat sätta fingret på. Av denna anledning finner jag det viktigt att sprida vad som sades vidare.

Ett individuellt problem

Jag vill understryka att jag inte gör detta i syfte att prata partipolitik utan för att ifrågasätta de ansvariga. Nöden har ingen lag. Under tiden jag höll mitt eget framförande visade jag en overheadbild med ett schema. Denna lilla lapp bekräftar historien, svart på vitt. Raster som saknas, obefintlig restid och uppåt 30 besök under sex timmar. Många har haft svårt att tro på sanningshalten i det jag har berättat. Att mellanskillnaden i tid som vi lyckas vara innanför dörren hos ”kunden” och den vi ska vara innanför dörren slås ut procentuellt och sätts upp på anslagstavlan i personalrummet, lät jag vara osagt. Jag valde att inte tala om förnedringen detta medför. Varför? Därför att kanske handlar detta om min specifika arbetsplats, inte om vårdfrågan i allmänhet.

Sandlåderetorik

I denna text ska jag dock inte fortsätta klaga över villkoren, utan istället delge er politikernas svar. Hur försvarar man vårdsituationen som hela Sverige för tillfället, med rätta, verkar kritisera? Man tycks göra det människan lär sig i sandlådan. Att skylla ifrån sig. ”Det var inte jag, det var din chef”, menade Folkpartiet. ”Det är inte vårt fel, utan cheferna som missbrukar systemet”, tyckte Kristdemokraterna. Då de folkvalda satt prägeln för nivån, ger jag svaret ”den som sa det, han var det”. Centerpartiet försvarade situationen genom att åberopa en alltid så givande argument: ”Jag har själv arbetat inom hemtjänsten i tre år, och då hade vi lugna dagar ibland”. Representanten för Det Nya Arbetarpartiet inflikade att statusen kan höjas ”genom rätt till heltid och eventuell löneökning”. Att arbetet inom vården idag är så slitsamt att många helt enkelt inte orkar 100 procent, kommenterades inte. Däremot spekulerade högersidan skämtsamt huruvida kommunalrådet för samma parti någonsin skulle uppnå en högre ålder, ”då han jobbar så mycket!”.

Nåväl, när de sedan återgick till ämnet om den utslitna vårdpersonalen, verkade Alliansen eniga om att problemet trots allt låg på fackets bord. Uppsala Kommun avsätter faktiskt en miljard kronor om året i äldreomsorg. Förträffligt. Den verksamhet som inte sköter sig ser man tydligen ”personligen till att stänga”. Ansvarsbarometern sköt i höjden då Kristdemokraterna avslöjade att tre arbetsplatser redan klappat ihop, och att det mycket väl kunde tänkas bli fler.

Ett lättvindig lösning

Nu har det gått ett par veckor och jag har haft tid att reflektera. Folkpartiet bad att få konfiskera mitt schema och veta namnet på min arbetsplats. Frågan skulle lösas genom att ta i med hårdhandskarna. Ta i med hårdhandskarna i fråga om just min chef, med andra ord. Hur denna solidaritet smittar av sig på andra verksamheter, där kollegorna inom samma sektor liksom vi går på knäna, lämnades osagt. Jag ber er att begrunda vad som sägs här. För enkelhetens skull skall jag illustrera situationen med hjälp av en metafor. Om jag får punktering på min cykel och fixar detta med silvertejp, så kommer jag strax upptäcka att däcket åter tömts på luft. Så jag löser detta genom att byta tejpbit. Efter någon meter är cykeln återigen ur funktion. Så jag försöker med att byta tejpbit igen. Och igen. Och igen. Kanske gör jag mig löjlig nu, rent av trivial. Rent instinktivt tror jag dock att basen är den samma. Lösningen är orimlig. Det är uppenbart att någonting grundläggande är fel, däcket behöver en annan form av lagning. Vi behöver glasögon för att finna det läckande hålet och kanske är genusbrillor de bäst lämpade här.

Verklighetens folk

Kristdemokraternas nya stjärnskott stannade kvar efter debatten. För detta vill jag skänka representanten en eloge. Att ta till sig kritik är en bra början. Varken Centern eller Folkpartiet bemödade sig med detta och Arbetarklassens nya företrädare sänkte blicken och bytte direktion då våra vägar korsades någon timme senare. Kanske är det sant som Göran Hägglund säger, att Kristdemokraterna representerar verklighetens folk? Skämt åsido. Att min chef missbrukat sin position, var jag och Kristdemokraten eniga om. Men orsaken? Min uppfattning om den mänskliga naturen är knappast att hon är ond eller illvillig. Jag tror inte att min chef är en elak person som beter sig såhär av rent djävulskap. Varför sätta i system att betrakta mänskligt agerande så? Jag tror snarare att när folk beter sig omoraliskt, beror det på att de är satta under press. Min uppfattning om att människan gör så gott hon kan, tillämpas givetvis även på politiker. Vi måste förutsätta att samtliga kommunalråd vill väl alla dagar i veckan. Dessvärre dock, verkar det saknas insikt i var felet ligger. Då representanten för ett parti som ber oss ”vända andra kinden till”, i grund och botten måste hålla med mig i förnekandet av ”den onda människan”, blev svaret på denna ståndpunkt: ”Ja, jo, det är sant. Vi har nog ett systemfel inom vården.”

Kan vi då förvänta oss förbättring? Personligen har jag ingen lösning att erbjuda, utan utnyttjar mina demokratiska rättigheter genom att protestera emot inhumana villkor. Det är min förbannande plikt att uppmärksamma detta. Men där slutar mitt ansvar. De blå kamraterna måste dock hållas ansvariga för bra mycket mer än så. Som ni märker har jag valt att inte peka ut dessa individer med namn. De företräder sitt parti och partiets ståndpunkter. Jag vill emellertid klargöra att om detta block inte finner en lösning, så bär vi alla ansvar för den här situationen. Det är vi rösträttsberättigade som väljer vilken ideologi som styr Sverige. I dagsläget godkänner vi att både sjuka och gamla människor betraktas som parasiter. Vi accepterar gemensamt att yrken som i regel utförs av invandrade kvinnor och handlar om omsorg, värderas absolut lägst. Vi sviker de medmänniskor som ägnar sitt yrkesverksamma liv åt att ta hand om oss. Det måste det bli skärpning. NU.