Ätstörningar ses i allmänhet som en individproblem och den sjuka som en ung tjej som inte klarade av att stå emot samhällets normer och ideal. Samtidigt ska hon själv klara av att göra sig frisk, eftersom behandlingen ofta är villkorad. Hon måste vara motiverad och hon måste kämpa för att ens få hjälp. Nu ska hjälpen göras ännu svårare att få. Nu kommer en grupp människor att stå utan specialiserad vård. Men ingen har något svar på hur det ska lösas. Eller hur vi ska bota ett samhälle som uppmuntrar ett ätstört beteendet tills individer går över gränsen, blir sjuka och sedan lämnas i sin misär.

Ätstörningar är ett samhällsproblem som delas upp, rationaliseras och läggs tillbaka på de drabbade. Ofta avfärdas problemen som en kamp efter smalhet. Men det är att förenkla problemet. Det handlar sällan om att bli smal, utan om vad smalhet symboliserar; självkontroll, självdisciplin och makt. Men också om vad motsatsen, tjock, ger för associationer; äcklig, lat och okontrollerad. Det finns en obestridlig hälsohets i samhället som tar sig uttryck i löpsedlar som uppmuntrar viktras, där vi skippar kolhydraterna och powerwalkar till jobbet utan att ifrågasätta varför. Och så undrar vi varför ätstörningarna breder ut sig, varför de går upp och ner i åldrarna och även drabbar fler män. Idealet är att vara lagom sjuk och lagom störd. Vi har inte bara ätstörda människor, vi har ett ätstört samhälle.

Även om ätstörningar sprider sig till män, så är 90 procent av de drabbade kvinnor. Det går inte att förneka att det är ett strukturellt problem som kräver en samhällsförändring. Men ätstörningar är en psykisk sjukdom med väldigt fysiska konsekvenser. De som drabbas är inte bara offer för skammen över att ha en ätstörning, utan också av sjukdomens kroppsliga begränsningar, tröttheten, apatin, smärtan och tankar som hela tiden cirkulerar kring mat. När, vad och hur mycket kan jag äta? De har inte kraft att kräva sin rätt, inte möjlighet att bråka, kämpa och slåss för att få vård. De är en tacksam grupp att ta resurser ifrån.

Om vi krasst tittar på följderna av att göra nedskärningar på ätstörningsvården, kan vi fråga oss följande: Har vi verkligen råd att låt en hel generation unga tjejer förfaras? De drabbade är ofta de “duktiga flickorna”, de ambitiösa som får högsta betyg och har sina eftermiddagar fulla med aktiviteter. De som aldrig är till besvär. Förrän de blir sjuka. Har vi verkligen råd att, ur både ett medmänskligt och ett ekonomiskt perspektiv, lämna de här tjejerna till sitt öde? Ska vi låta all denna potential gå till spillo? Det gäller även alla andra som istället för att göra det de tycker om, spela schack, lära sig sticka eller skriva den stora generationsromanen, tillbringar sin tid med att svettas, svälta och svära över de där extra kilona som står mellan dem och den stora lyckan.

Vi måste omdefiniera smal och tjock, vi måste bota samhället från sin ätstördhet och vi måste sluta romantisera självdisciplinen. Men första måste vi ta de här tjejerna på allvar, hjälpa dem ur sina helveten och satsa på ätstörningsvården. Därigenom satsar vi även på nästa generation. Och det kan inte göras genom nedskärningar.