Bonniers dominans på bokmarknaden ägnas nio sidors fördjupning i tidningen Filters första sommarnummer (juni/juli 2013). Imperiet kontrollerar flera led i produktionskedjan (vertikal integration på ekonomlingo) och anklagas för att försvåra för mindre aktörer.

Med 19 olika förlag, centrala försäljningsställen som Pocket shop och Adlibris, ett flertal bokklubbar samt distributions- och leverantörsbolag under ett och samma paraply är konglomeratet så dominerande att likriktningen riskerar att bli extrem. Två exempel: 117 av 120 (!) titlar på Åhléns bokfestival 2012 kom från Bonniers. Och Bonnierägda Pocketgrossisten favoriserar Bonniertitlar, åtminstone om man får tro konkurrenten Pocketstället.

Det är upprörande läsning, men några ringar på vattnet har jag inte sett och det är inte heller att vänta. Reportaget kommer egentligen inte med några avslöjanden. Det är så här det ser ut. De få modiga i branschen muttrar om monopol men varken medborgare, journalister eller politiker bryr sig, än mindre Konkurrensverket.

Kanske blir det mer skrammel på kultursidorna i september då två nya böcker om familjen kommer ut. Bernt Hermele, journalisten som skrev om Röda korset-bedragaren Johan af Donner i boken Guldsot, släpper reportageboken Firman Bonnier. Sveriges mäktigaste mediesläkt (Leopard förlag) och Björn af Kleen, som senast skrev om den svenska adeln, flyttar nu fokus till borgerligheten och berättar om arvet efter Lukas Bonnier i boken Lucke & Lull (Weyler förlag).

Sedan CH Hermansson på 60-talet skrev om landets mäktigaste finansfamiljer har ägarnas förehavanden i riket med få undantag intresserat Svensson. Men nu finns uppenbarligen ett sug efter fördjupande litteratur om den ekonomiska eliten. Nyss släppta Wallenberg. Ett familjeimperium av Gunnar Wetterberg (utgiven på Bonniers – men finansierad av Wallenbergstiftelsen!) är ännu ett tecken i tiden.

Men där Wallenbergsfären är omskriven och filmad – för att inte säga parodierad, i Jönssonligan-filmerna – har Bonnierimperiet alltid fått verka i en märklig medieskugga.

Eller märklig? Kanske inte, med tanke på hur medielandskapet ser ut. Bara Johan Ehrenberg och ETC har utgjort ett lika ihärdigt som berömvärt undantag i Mediesverige när det gäller att vara en nagel i ögat på familjen som äger ett inflytande Berlusconi bara kan drömma om.

Fotnot: Är det en ödets ironi att höstens båda Bonnier-granskare heter af?