– Det känns som det finns en skillnad på Akademiska och vår avdelning. Vi står liksom utanför. Jag är stolt över min avdelning men kan inte känna samma stolthet när jag pratar om Akademiska.

Tiden på kirurgavdelningen 70 C1 är något Daniel Gustafsson uppskattat.

– De som kommer till oss är jättesjuka och efter fem års väntan så får de en ny njure och blir hur lyckliga som helst. De är väldigt tacksamma patienter.

Men han har full förståelse för att andra har svårigheter.

– Vissa avdelningar har det riktigt illa. Vi har det också tungt ibland. Men vår chef gör så gott hon kan och vi hjälps åt och täcker upp luckor. Det är bra stämning hos oss. Vi ses ofta efter arbetstid och det är ändå ett bra tecken.

Men den goda stämningen leder inte till lönelyft. Trots att Daniel Gustafsson arbetat i två år har de nyexaminerade högre lön än honom med tvåhundra kronor.

– Det är ju jättebra för dem som börjar här, men man blir ju frustrerad när man själv bara står och trampar vid ingångslönen.

Daniel Gustafsson förklarar det som Akademiska kallar för individuella löneförhöjningar, där den sammanlagda lönehöjning baseras på hur mycket all avdelningspersonal får i lön.

– Men den där potten är löjligt låg. Man har ingen möjlighet att prestera och få en förhöjning. Och det är knappast en ”individuell” löneökning.

Han beskriver också att kommunikationsbristen är påtaglig och att allt styrs över personalens huvud. En dag fick de exempelvis utan förvarning höra att de skulle byta avdelning från våning tre till våning sex.

Lika frustrerande är den så kallade arbetstidsförkortningen. Det innebär att all personal på Akademiska måste jobba fler pass i månaden för att nå upp till samma arbetsprocent som vårdpersonal på andra sjukhus och man är sällan ledig två dagar i rad.

– Inte nog med att vi får jobba mer, det blir stressigare. Man har kortare tid att arbeta på. Är det något som är jobbigt är det stressen. När man känner att man inte hinner med.

Han betonar att det finns ett problem när det kommer till nyexaminerade sjuksköterskor eftersom personalomsättningen är stor.

– Jag hade bara jobbat ett halvår när jag blev handledare och jag kände mig inte ens upplärd. Det funkar inte. Det är redan jättejobbigt att vara nyexaminerad och det hjälper knappast.

Den kirurgiska avdelningen är en av de få som når upp till de ekonomiska målen men det får sjuksköterskor som Daniel Gustafsson inget tack för. Han berättar att vinsten äts upp av förlusterna. Även om verksamheten fungerar ska den omstruktureras på samma sätt som de som går med förlust.

– Jag säger upp mig för jag tror att den enda möjligheten att komma upp i en anständig lön är om man byter arbetsgivare regelbundet. Något som Akademiska kanske borde fundera på. Men också för att min familjesituation underlättas av att jobba kontorstider. Jag ser mig ändå kunna gå tillbaka i framtiden.

Nästa vecka pratar UFT med sjukhusledningen om situationen på Akademiska sjukhuset. Den förlorade ”kömiljarden” förväntas försvåra läget ytterligare.