Två gånger tjöt biljettspärrarna. Vid det tredje försöket lyckades Johanna komma igenom spärren med sitt SL-kort, men snabbt därefter blev hon konfronterad av två polismän, den ene i uniform och den andre civilklädd.

– Den civilklädde avvek snabbt och fiskade vidare, men han i uniform sade till mig: Du är misstänkt för att vistas illegalt i landet. Han frågade mig först på engelska om jag pratar svenska, berättar Johanna som visade sitt svenska pass för polismannen – som ifrågasatte både hennes sätt att legimitera sig och prata:

– Han undrade varför jag bara hade ett pass och riktigt ögonpsykade mig, granskade mig från topp till tå. Sedan tyckte han att jag pratade väldigt konstigt. Jag förklarade för honom att jag pratar dalmål. När det hände tänkte jag att det var bäst att hålla tyst, men nu i efterhand, när det hela sjunkit in, känner jag mig arg och skärrad.

Johanna, som har indiskt påbrå, och som inte vill stå med sitt riktiga namn i tidningen, bodde tidigare en tid i Malmö. Där sjösatte polisen Revaprojektet och hon är sedan tidigare bekant med metoden och var tidigt kritisk till den. Hon har inte tänkt om, utan snarare när hon skulle drabbas, berättar hon.

– Fast jag ser verkligen ut som Svensson, Svensson. Jag har inte på mig några kläder som sticker ut eller märken med politiska budskap. Men folk gör sina associationer. Jag har till exempel ett norsktklingande efternamn. Men eftersom jag har mörk hud tror de ofta att det är ett afrikanskt namn.

Om samma sak sker igen, kommer hon att agera annorlunda. Man måste kunna ta sig till jobbet, från punkt a till b, utan att behöva bevisa att man inte gör sig skyldig till ett brott, betonar hon.

– Någon måste säga stopp. Nästa gång tänker jag inte visa leg. Ju fler som gör det, desto bättre. Det kanske är en drastisk liknelse, men det börjar likna situationen i Tyskland på 1930-talet. Där eskalerade det. Nu tror jag inte att det kommer att ske här, men det började med sådana här smygfasoner, säger hon.