Håll med om att vi lever i en underbar tid! Glada som lärkor, muntra som gökar, kan vi dag efter dag bläddra oss fram till debattsidorna där vi kan explodera av glädjefnatt över hur de styrande berömmer sig själva över vad de enligt alla bedömmare grundligt misslyckats med att göra. Att Uppsala faller fritt i alla tänkbara undersökningar, och numera också har korruptionsanklagelser att försöka bortförklara är naturligtvis oppositionens fel, så strunt i orosmolnen – om politikerna kört Uppsala i botten och tömt alla resurser, måste vi ju för guds skull åtminstone kunna glädjas över att deras egna plånböcker inte gått samma öde till mötes.

Man måste glädjas åt det lilla. Och att de den ena dagen förklarar att de ska satsa enorma resurser på skolan, bara för att dagen därpå meddela att lärare ska avskedas och att barn med särskilda behov inte är något som behöver bekymra oss som inte har barn med särskilda behov, ja då är ju allt frid och fröjd. Inte heller kan vi väl vara så enfaldiga att den mycket, mycket skräckinjagande diktatorn i Byggnadsnämnden, eller den totalt känslokalla och ogudaktika Ebba Busch beter sig precis så illa som hon brukar göra, så är väl inte det mycket att bråka om? Den svenska demokratin är så finurlig att den bara har betydelse vart fjärde år – vilket slakten av Seminarieparken bevisade. Där gick moderaternas morske man ut och påpekade att här var det f-n i mig vi och medlemmarna i logen som bestämde, inte några bidragsberoende luthagstyper.

Visst har vi yttrandefrihet, men vad tjänar den till om politikerna struntar i vad vi säger? Med viss erfarenhet av utländsk media kan jag garantera att dessa antidemokraiska och arroganta despoter inte hade fått många dagar på sig att lämna in sin avskedsansökan. Ett projekt som Ärna flygfält hade lett till omedelbart åtal och fifflet med Seminarieparken hade inte ens fungerat i Neapel. Och att media allt mer liknar regimtrogna öststatstidningar ställer inte vår så kallade demokrati på säkrare grund.

Det har gått så långt att makthavare tagit över folkets fora – debattsidorna – till ren och skär propaganda där inte ett ord är sanning. Det ohämmade självberöm Uppsalas milt sagt ”flexibla” politiker ägnar sig åt hade inte ens fungerat i Putins Ryssland. Det måste kännas underbart att vara så ”flexibel” att man kan påstå sig vilja föra en politik innan valet, och sedan föra en helt annan efter valet. I praktiken är det en slags statskupp, och borde följaktligen behandlas som en sådan.