Man diskuterade priset på kaffe, om riskerna med bildskärmsarbete, om Kabel-tv och de första bilderna på Kikki Danielssons baby. På Kungsgatan 23 anordnade De Ensammas Förening dans till Hedmans kvartett, på biografen Grand visade man Susanne Ostens kritikerrosade ”Bröderna Mozart”.

Det var fredagen den 28 februari 1986, det var nästan sju grader kallt och det blåste en måttlig vind från sydväst.

Tre år senare, inför rättegången mot Christer Pettersson, reste ett antal polismän till FBI för att dryfta en gärningsmannaprofil. På en direkt fråga från de amerikanska experterna, en fråga som rörde samhällsklimatet i Sverige vid tiden kring mordet, svarade svenskarna att det definitivt inte förekom några politiska konflikter i Sverige.

Hade FBI:s experter fått höra sanningen hade gärningsmannaprofilen definitivt inte lett till en loftgång i Rotebro.

Bläddrar man i dagstidningarna från sensommaren 1985 till slutet av februari 1986 kommer man upptäcka att perioden måste ha varit en av de hätskaste i modern svensk historia och att nästan all denna hätskhet riktas mot en och samma person, Olof Palme.

I DN tog sig den kombinerade palme- och rysskräcken rent vidskepliga former och i Aftonbladet lurades en fackligt aktiv att riva itu ett porträtt av Palme – allt medan SvD nickade godkännande på det där sättet som fint folk brukar göra när andra har gjort skitjobben åt dem. En av de få tidningar som inte gick i fällan var Upsala Nya Tidning.

Om man ovanpå detta lägger den kampanj som de moderata ungdomarna bedrev - en av de mest avskyvärda personförföljelserna som förekomit i svensk historia – hade FBIs experter börjat tänka i helt andra banor.

Några veckor efter mordet skrev den moderate ”tänkaren” Sven Fagerberg i Svensk Tidskrift:

Vart är Sverige på väg denna vår 1986, efter de starka känslostormar som svept över landet i samband med Olof Palmes död? Min egen förhoppning är att en epok gått i graven, att vi skall ha förmåga att ta till vara de utomordentliga möjligheter som öppnar sig.

Det var viktiga synpunkter. För även om vi svävar i tvivelsmål om vem som mördade Palme, kan vi vara ganska säkra på vad som mördade honom och vilka som bär det moraliska ansvaret.

Det som idag borde plåga oss mer än avsaknaden av en fällande dom, är det faktum att de personer som skålade när Palme dog, gick en alldeles lysande politisk framtid till mötes.