Det finns mycket engagemang hos Alexander Ringbäck. Tron på att kultur kan vara ett sätt att föra samman människor syns i hans arbete. Kanske tydligast i kulturfestivalen Strange Fruit som i somras arrangerades för andra året, och som kan beskrivas som en plattform för att skapa solidaritet och engagemang. Senaste festivalen hade som mål att belysa den strukturella rasismen i samhället. Det är i dagsläget osäkert om det blir ytterligare en festival.

– Vi kommer fortsätta med strävan att engagera, men vilken form det blir i fortsättningen kan jag inte säga i nuläget. Det finns många idéer, säger han.

Den senaste tiden har inneburit en hel del livespelningar för Ringbäck och hans band Blåhunden. Debutskivan kom i somras och har fått ett fint mottagande. Vi diskuterar om vilket budskap han vill kommunicera och om han tror att musik kan skapa förändring. Konsten och musiken kan vara en väg att stärka banden mellan människor i samhället, betonar Ringbäck.

– Jag tror vi kan bli mer medvetna genom att dela våra berättelser med varann. Jag har en stark tro på konsten. Dock inte på konsten med stort K, den som redan på förhand godkänts av stat och institutioner. Konsten skulle behöva tvätta bort sitt ovanifrånperspektiv.

Titeln på skivan är Dömt att misslyckas. Den har en något pessimistiskt klang, eller?

– Politiskt så känner jag mig pessimistisk. Om man ska tala om en generationsanda så tror jag att det under ytan ligger en stor uppgivenhet hos många människor i dag. Den politiska situationen med nyfascistiska vindar som blåser snålt gör att vi som samhälle lever som om vi just fått ett elakartat cancerbesked.

Vad är det annars som upprör dig i dagens samhälle?

– Min egen delaktighet. Och samhällets strävan att passivisera mig. Att det å ena sidan är solidariskt att betala skatt när det kommer till den gemensamma välfärden men att detta å andra sidan innebär att man är med och finansierar en aggressiv vapenexport. Att en annan del av dessa skattepengar går till någon som heter Kungen. Att inte alla får vara med. Att Carl Bildt går fri. Det går att fortsätta... Att det känns så absurt.

Vi kommer in på hur uppväxten påverkar oss som individer. Ringbäck är uppvuxen i en pingstförsamling och det var där han tidigt upptäckte musiken. Han lämnade kyrkan under gymnasiet. Jag frågar honom om texten i Det var vår ungdom är en kritik mot den frikyrkliga uppväxten.

– Det är ingen klagosång, även om jag ibland fått den reaktionen. Det är en personlig sång om uppväxt och uppbrott.

– Det finns många olika världar att växa upp i. Det finns många olika erfarenheter att göra. Frikyrkan och dess kultur är rätt så främmande för folk. Det är möjligt att se se den som en miniatyr av det svenska samhället i stort fast med mer skruvade normer och värderingar. Problemet är nog idén om att vi som individer, tillhörande en viss stat, ska ha vuxit upp i en enhetlig värld och gjort samma erfarenheter. Det verkar vara en seglivad myt.

Alexander Ringbäck är en artist som bjuder på det lilla extra. Med debutskivan kom även prosadiktsamlingen Ett öppet brev. Idén med att ge ut texter i bokform kom ursprungligen från hans producent Henryk Lypp.

– Mina sångtexter är inga dikter. Men när studion blev upptagen fick jag tid och började jag skriva andra texter. Här kunde jag skriva mer politiska saker, och sådant jag kände inte fått in i låttexterna. Men jag har inga anspråk på att vara författare, boken blev snarare ett sätt för mig att säga något mer, säger Ringbäck och berättar att hybridformen bok/skiva verkar leva kvar som koncept. Tanken är att nästa skiva ska ges ut tillsammans med något slags punkfanzine.

Vad händer med kulturföreningen Strange Fruit?

– Om jag ska vara ärlig så pratar vi mycket och sen går vi hem och funderar. Men nu i januari satte vi igång med verksamheten mer aktivt igen.