Jag möter Kristoffer Leandoer på Café Rival vid Mariatorget i Stockholm för att diskutera hans nya roman September, en romanfantasi över en mor som rycktes bort från livet alldeles för tidigt. Kafét har nyligen öppnat och vi är bland de första gästerna. Han tar mig med på en rundtur i lokalen, visar Ulla Montans fotografier på Werner Aspenström, Kristina Lugn och Ivar-Lo Johansson. Södermalmsprofiler. Denna stadsdel som är så central i romanen.

– Ja, September är absolut en kärleksförklaring till Södermalm. Men jag är inte som mamma som var nästan löjligt lokalpatriotisk.

Din mor gick bort för över 30 år sedan. Varför skriver du den här boken nu?

– Jag insåg ganska tidigt att det här var en historia jag måste skriva, om det var någon poäng med att skriva över huvud taget så var det för den här berättelsen. Jag insåg det när jag såg Suzanne Ostens film Mamma (1982) som börjar med en berättarröst som säger: ”Min mamma fick aldrig göra sin film.” Det slog ned som en blixt i mig; det handlade ju om mig, min mamma fick ju aldrig skriva sin bok.

– Men det dröjde, dels tog det ett tag för mig att mogna som författare, dels tog det ett tag att förstå vilken min mammas historia var. Vad som format henne. Det tog lång tid att pussla ihop hennes liv, morfar och mormor, uppväxtmiljön. Sen var jag kanske tvungen att skaffa egna barn för att förstå hur man fungerar som förälder.

September börjar och slutar på dödsbädden, den genomgående namnlösa huvudpersonen drömmer sig bort, lyssnar på sitt inre vågskvalp, på det liv hon levt. Romanen skildrar hela hennes liv, från uppväxten i ett pastorshem till den sista kampen mot sjukdomen i en villa i Sigtuna. Hon studerar språk och litteratur i Lund för att komma bort från föräldrarna, söker friheten i England, återvänder till Stockholm och träffar sin kärlek på ett lärarvikariat. September är en stillsam skildring av ett liv som slits mellan kärleken till familjen och önskan att leva ett fritt, urbant och intellektuellt liv.

– Mamma hade gillat sättet den är skriven på, det är jag säker på, klassisk svensk romanprosa. Men hon var en jätteskygg människa och skulle ha avskytt boken, hon gillade inte alls att man lämnade ut henne eller berättade privata saker. Hon hade tyckt att det var genant.

Du utelämnar dig själv, mamman har tre döttrar – varför?

– Av två skäl. Dels för att milt pedagogiskt påpeka att det är en roman och inte en dokumentär bok. Dels för min egen skull. Det var lättare att skriva de avsnitten. Vad jag kände och hur jag upplevde det ur mitt perspektiv var helt irrelevant för romanen, det är hennes bild av barnens uppväxt som är den sanna här.

September blir ju utöver historien om din mamma och hennes liv till ett stycke svensk historia, kanske framför allt berättelsen om kvinnlig emancipation. Var det viktigt för dig att få fram det?

– Ja, på ett sätt. Det var viktigt för henne och då blev det viktigt för mig. Mamma var en människa som funderade över könsroller och gjorde uppror mot de traditionella rollerna genom att leva någorlunda jämställt. Mamma var ju yrkeskvinna. Och hon blev en viktig gestalt där i Sigtuna som vuxenlärare, genom att ge massor av hemmafruar utbildning, mod och kunskap att ge sig ut i yrkeslivet. Det var verkligen viktigt.

Leandoer liknar flera gånger under intervjun sitt skrivande med skådespelarens arbete, han går in i olika roller och försöker greppa de beröringspunkter som finns. Arbetet med romanen fick honom att acceptera likheterna med sin mor.

Hur var det att genom skrivprocessen gå in i din egen mor?

– Det är ju vad skönlitterärt skrivande är. Att gå in i andra människor och leva deras liv. Det var det Flaubert menade när han sa ”det är jag som är Madame Bovary”. Det är både lustfyllt och lite skrämmande. Och liksom Emma i Flauberts roman längtade mamma bort från småstadslivet, även om hon nog hade bättre litteratursmak, säger Kristoffer Leandoer och skrattar till.

– Flykt genom litteraturen var viktigt, både för mamma och mig.