I maj förra året slog auktionshuset Sotheby's i New York rekord, när den norske konstnären Edvard Munchs pastell Skriet från 1895 såldes för svindlande 119 miljoner dollar till den amerikanske affärsmannen Leon D. Black. Black är en av dem som under det senaste decenniet varit med och trissat upp konstpriserna med ett aldrig sinande inflöde av kapital. Hans samling är i dag värderad upp till 750 miljoner dollar.

2013 är det 150 år sedan Edvard Munch föddes i den lilla byn Löten, sjukdom och död kantade hans barndom, modern dör när han är fem, storasystern när hon är 14, ena lillasystern blir galen, den andra en religiös svärmare och hans lillebror tar livet av sig i 20-årsåldern. Munch själv var under hela sin uppväxt mycket sjuk och låg flera gånger för döden. Hans Skriet är en av de mest välkända tavlorna och utgör för många sinnebilden för den modernistiska konsten som lämnar realismen. En skelettlik figur – på gränsen mellan de levande och de döda – står vid Oslos hästskoformade bukt tillika en av de allra mest populära självmordsplatserna, himlen färgad röd. I en dagboksanteckning skriver Munch på ett ungefär: om jag upplever himlen som blod, är det då inte riktigt att jag ska avbilda den som blod?

Men hur ska man ta till sig en så ikonisk bild? Alla t-shirts och muggar har kapitaliserat och devalverat konsten. Själva auktionspriset, 119 miljoner dollar, tycks solka ner tavlan. Var kommer dessa pengar ifrån?

Att just Skriet skulle bli den dyraste tavlan var ingen självklarhet. När Munch först ställde ut sina tavlor väckte de pressens anstöt. Den samtida kritiken var skoningslös: kallade hans verk för ofärdiga, bristande i teknik och utförande, de var dessutom omoraliska.

Familjen var fattig, faderns religiösa iver drev honom till de mest lågbetalda jobben, tog knappt betalt av patienterna. I flera brev frågar Munch sin moster om pengar till färg och dukar. Hans far vägrar ofta stötta hans konstnärskap: tror du att din mor i himlen uppskattar vad du målar? frågade den djupt religiösa fadern sin son retoriskt. När Munch 1880 bestämde sig för att bli konstnär jämförde fadern konstnärskapet med prostitution.

Munch avskydde sin samtids måleri, han brukade tala om det som smörindränkta reproduktioner, syftande på den noggranna efterbehandling som gav duken ett skinande intryck. Kanske kan man se förra årets auktion på Sotheby’s som en revansch, men troligen skulle Munch ha blivit lika frånstött av priset som av den upptrissade konstmarknaden.

Han ville skapa konst ur blod för blod – själsmålning som hade förmågan att röra vid en annans själ. Kanske är 119 miljoner dollar som att dränka tavlan i smör? En fet, något äcklig yta som bevarar konsten för all framtid – åtminstone så länge som den är lönsam.