Vi får reda på att de är på väg mot en ny lägenhet i ett nytt förortsområde. Att flytta innebär som alltid påfrestningar, gamla vänner måste lämnas och nya hittas, en ny grupp och ett nytt socialt sammanhang att passa in i. Men flytten är även en möjlighet till förändringar. En chans att få omskapa sin identitet.

Barnet heter Laure men presenterar sig själv som Michaël när hon träffar grannflickan Lisa och Laure blir Michaël för kvarterets barn. Hon får möjlighet att spela pojke under ett sommarlov, spela fotboll som en pojke, simma som en pojke, ta av sig tröjan och spotta som en pojke.

En svensk publik känner igen tematiken från Ulf Starks ungdomsroman Dårfinkar och Dönickar där 12-åriga Simone misstas i sin första dag i skolan för att heta Simon och väljer att spela med. Berättelserna har starka beröringspunkter men Tomboy har ett vuxnare tilltal, lämnar saker osagda och låter betraktaren försöka förstå och läsa in sin egen historia i Laures.

Laures chans att spela pojke för en sommar blir en vacker studie i frihetslängtan och gränsöverskridande. Zoé Heran som spelar Laure gör en trovärdig insats med sitt androgyna ansikte som pojkflicka i ett varande mellan barndom och tonår, och Céline Sciammas barnregi sitter helt rätt.

Barnskådespel är ofta ett vanskligt företag, men här är det filmens stora behållning. Scenerna med Laure och hennes lillasyster (Malonn Lévana) lyfter filmen, långa tagningar låter barnens glädje, sorg och besvikelse lysa igenom och ger en känsla av vardag. Filmen verkar på så sätt som ett utsnitt ur Laures liv snarare än en höjdpunkt eller ett trauma.

Céline Sciamma skapar sensibla bilder med en närgången filmkamera, hennes regi är lika lekfull som barnen, vilket skapar en speciell harmoni mellan innehåll och form.

Ett exempel på denna lekfullhet är en scen där Michaël blir sminkad till tjej av Lisa, ett spel med kön som närmast får mig att tänka på den elisabetanska teatern där män spelade kvinnor som klädde ut sig till män. Scenerna som hade en uppenbar komisk effekt på publiken visade även på den skevhet som finns i dikotomin man/kvinna.

Även om Tomboy inte bjuder på något uppseendeväckande nytt eller visar upp en hänförande filmisk estetik är filmen ändå en känslig uppvisning av ett komplicerat förhållande mellan kropp och hjärta och barnets vilja att pröva gränser för att finna sig själv i detta prövande.

Laures könsöverskridande visar sig inte helt oproblematiskt. Mot lusten att lekfullt utforska sin identitet står, för att uttrycka det milt, en inte helt förstående omgivning.

I ljuset av den senaste tidens debatt frågar man oundvikligen sig själv varför vi måste kategorisera i Han eller Hon, varför vuxenvärlden inte bara kan tillåta barnet att vara Hen.