Boken börjar på avdelning 33 på S:t Görans sjukhus, Stig Larsson har drabbats av en hjärtinfarkt delvis orsakad av ett långvarigt amfetaminmissbruk. Ett missbruk han började med för att kunna skriva bättre eftersom han kände ett ansvar gentemot sitt namn. Kunde amfetaminet förbättra hans skrivande så var det hans plikt att ta drogen. När det känns att det håller på ta slut är det första som Stig Larsson skriver strejt på över 20 år.

Stilistiskt så liknar det inget Stig Larsson tidigare skrivit. I en rörig kronlogisk ordning skriver han om sitt liv med en ton som närmast kan liknas talspråklig, nästan slarvig. Han rör sig i en virvelliknande rörelse mellan anekdoter om sitt liv. Han berättar om vännerna Bosse och Kött-Åke på Lilla Essingen. Han tar oss med ner till borden på stamkrogen Rosa drömmar och upp till sin lilla etta. Han berättar hur han blir svårt misshandlad vid en droguppgörelse i London, och när han nästan får en dolk i bröstet då han felaktigt blivit utpekad som våldtäktsman. Han umgås med organiserade brottslingar, langare och den svenska kultureliten på samma premisser: antingen gillar han en person eller inte.

Genomgående ger Stig Larsson uttryck för hur han villkorslöst litar på sin intuition i alla lägen. Dessvärre leder hans intuition honom, till stora delar, endast in i planlösa anekdoter och självförhärligande. Något som ytterligare bara förstärker Stig Larssons enormt självgoda natur. Han är så fullständigt övertygad om sin egen förträfflighet att det emellanåt blir smärtsamt att läsa.

Tidigt i boken ingår han ett avtal med läsaren. Han ska skriva sanningen och vi, som läsare, måste lita på honom. Därför fråntar han sig rätten att gå tillbaka och ändra eller stryka i texten. Stig Larsson vill att denna ärlighet ska påvisa att han talar sanning, och visst han är ärlig. Brutalt ärlig. Antagligen alldeles för ärlig för sitt eget bästa emellanåt – men några sanningar känns det inte som. För det är en sak att vara ärlig men det betyder inte att man porträtterar sanningen. Sanningen har till skillnad från ärlighet alltid två sidor och här ger Larsson sig själv monopol på sanningen och allt som oftast tolkningsföreträde när ett sådant absolut inte tillhör honom. Ett problem som förstås inte är ovanligt i den här typen av självutlämnade litteratur, författaren kan bara ge sin version av sanningen.

Det märkligaste är att Larsson tidigt slår fast att syftet med boken är att hindra folk från att någonsin börja missbruka droger. Men vid ett flertal tillfällen hävdar han att han inte ångrar sitt missbruk. Han skriver: ”Jag ångrade inte alls att jag hade använt amfetamin. Snarare såg jag mig själv som en soldat som med risk för liv och lemv hade gjort min plikt”.

Så istället för att reflektera över sitt beteende och hur det har påverkat människor i hans närhet fortsätter han bara att förstärka och försköna den tröttsamma manliga genikultur där man får bete hur hänsynslöst man vill så länge det sker i konstens namn.

Ett talande exempel på det är när en orolig flickvän kommer hem till Larsson efter att hon inte fått tag i honom på över ett dygn. Han har suttit drogpåverkad med utdraget telefonjack och har skrivit en elva sidor lång dikt. Till slut får hon honom att öppna dörren. Han skriver: ”Till slut tittade hon väl ner på dem, för jag minns att jag sa något om att dessa elva sidor, du ser dem, de ligger framför dig, och de betyder mer för mig än ditt liv.”

Boken har ett par väldigt starka partier. Speciellt inledningen, innan han går vilse i sin labyrint av anekdoter, och i slutet då han återigen närmar sig sitt ursprungliga syfte – den här gången med ett visst mått av självreflektion och nyfunnen insikt i hur hans missbruk påverkat hans liv på ett negativt sätt.

Det är väldigt synd att Stig Larsson inte gav sig själv stramare tyglar under arbetet. Då hade det kunnat vara en mycket bra och i synnerhet viktig bok. Istället blir När det känns att det håller på ta slut till stora delar bara ett vittnesmål över en författare som okritiskt tror på sin egen genistatus och myten att man ska vara beredd att offra allt för konsten.