Venezuelas president Hugo Chávez flögs tidigare i veckan hastigt till Kuba för en ny operation, efter att en läkarundersökning för tredje gången hittat cancerceller i bäckenområdet.

– Mitt liv vilar i Guds händer nu, kommenterade han inför operationen.

Chávez refererade nu för första gången uttryckligen till möjligheten att han inte kommer att kunna fortsätta på presidentposten, och utsåg vicepresidenten och utrikesministern Nicolas Maduro till efterträdare.

– I ett sådant scenario, ber jag från mitt hjärta att ni väljer Nicolas Maduro till konstitutionell president… jag ber er om enighet, enighet, enighet, för landets fiender kommer inte att vila, sade han.

Enligt grundlagen kan vicepresidenten ersätta presidenten i upp till tre månader vid ”tillfällig frånvaro”, men bara 30 dagar vid ”permanent frånvaro” – sedan måste nyval hållas.

Många chavister hyser en motvilja mot att öppet spekulera kring en framtid utan Chávez, till och med när presidenten själv gjort det. ”Bara de som sedan år tillbaka önskat eller sökt Chávez död skyndar sig att lägga fram analyser”, skriver till exempel statsvetaren Juan Carlos Monedero. Andra håller sig till svepande deklarationer. ”Chávez är inte en person, utan en rörelse, en idé, miljoner beredda att kämpa”, som en aktivist kommenterade för nyhetssidan Venezuelanalysis.

Från ett objektivt perspektiv är det dock svårt att förneka två saker. För det första att prognosen för en cancer som återkommit två gånger inte är god. Det behöver inte innebära snar död, men det är troligt att det kräver en utdragen strål- och cellgiftsbehandling som är svår att förena med ansträngande arbete. För det andra att en ”bolivariansk revolution” utan Chávez oundvikligen kommer att genomgå stora förändringar.

”Maduros största problem är att han inte är Chávez”, konstaterar Washington Post. Han har föga av den hypnotiska karisma som kunnat trollbinda anhängare under maratontal som varar i flera timmar. Det är ett känt faktum att andra chavistiska kandidater till parlamentet eller till lokala poster nästan alltid samlar färre röster än presidenten själv.

Maduro är dock en veteran med gedigen gräsrotserfarenhet – en tidigare busschaufför utan universitetsutbildning som kom in i politiken efter en karriär som facklig aktivist. Medan andra ministrar bytts ut och flyttats runt har han behållit utrikesportföljen sedan 2006, och kan räkna upp många framgångar under den tiden. Förutom viktiga samarbetsprojekt med Kina och Ryssland och normaliserade relationer med ärkefienden Colombia – förvisso kontroversiellt eftersom en del ser det som ett svek – har den latinamerikanska integrationen i organisationer som Alba, Celac och Unasur fortsatt längs ungefär de linjer Venezuela önskar se. Utrikespolitiken har faktiskt varit mer framgångsrik än på många inrikespolitiska områden.

Om Maduro saknar karisma kan han i alla fall erbjuda trovärdighet. Till skillnad från en av sina främsta medtävlare, parlamentets talman Diosdado Cabello, brukar Maduro inte direkt identifieras som högerman. ”Om Chávez litar på honom, gör jag det också” lär åtskilliga väljare också resonera, särskilt så länge ”kommandanten” fortfarande är i livet och ger honom sin välsignelse.

Maduros utmaning blir dock inte bara att vinna framtida val. Han måste också hålla ihop den brokiga rörelse han skulle få bakom sig. Venezuela ses av utomstående betraktare ofta som ett enmansvälde, men Chávez makt har i själva verket till stor del byggt på en unik förmåga att förena starka grupper med vitt skilda åsikter – radikala gräsrotsaktivister och reformistiska byråkrater, civila och militärer.

– Han kommer inte få det lätt, eftersom många grupper som hållit sig nere kommer att vakna upp, kommenterar ändå tidigare generalen Raul Salazar för nyhetsbyrån EFE.

– Utan Chávez som enande faktor och utan byggandet av en kollektiv ledning sprungen ur det kämpande folket, tror jag att ”chavismen” faller i förvirring och splittring.

– Därför måste vi ge form åt en ny regering med verkligt deltagande för de folkliga organisationerna, säger Juan García från vänsterströmningen Marea Socialista till tidningen Inprecor, i en kommentar som vittnar om en kommande offensiv från vänsterfalangen.

Nästan i skymundan går Venezuela också till lokal- och regionalval den 16 december. Förväntningarna var att oppositionen där skulle gå fram ytterligare jämfört med presidentvalet i oktober. Ett antal opinionsmätningar tyder dock på att regeringssidan kommer ta hem flertalet provinser. Det är inte omöjligt att Chávez sjukdom mobiliserar fler av hans anhängare att ta sig till valurnorna och får dem att tillfälligt glömma sina invändningar mot de ibland mindre populära lokala kandidaterna.