- Vi tycker att det är bra att diskutera och uppdatera i de här frågorna, säger Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG.

Tillsammans med Opinionsgruppen för säker slutförvaring, OSS, en miljöorganisation baserad i Östhammars kommun, ordnar MKG därför en serie seminarier med fokus på olika aspekter av slutförvaret. Det första seminariet lyfte det moraliska perspektivet - ansvaret för kärnavfallet sträcker sig omkring 4 000 generationer framåt i tiden, hur tänker man kring det?

Den andra frågan som togs upp var djupa borrhål. Det förslag som nu utreds bygger på förvaring med KBS-metoden - det använda kärnbränslet kapslas in i tre skyddslager och placeras cirka 500 meter under markytan. Ett annat alternativ skulle vara att lagra avfallet i djupare hål, hål som sträcker sig närmare två kilometer ner i marken.

- Vi menar att ansökan innehåller en alldeles för dålig beskrivning av den möjligheten, säger Johan Swahn.

Karl-Inge Åhäll är berggrundsgeolog och professor vid Karlstads universitet, och den som ansvarade för det andra seminariet i serien. En av de viktigaste aspekterna som han ser det är vattensegmenteringen. Den skiktning som finns mellan ytvatten och djupvatten är enligt Karl-Inge Åhäll ännu starkare i marken än i havet.

- Det tyngre grundvattnet kan inte röra sig uppåt.

Han menar att man bygger in en onödig svaghet i systemet om man placerar förvaren på bara en halv kilometers djup, eftersom de då är omgivna av rörligt grundvatten. Vid ett eventuellt läckage skulle det kunna föra med sig radioaktivt material upp till ytan. Genom att istället placera kapslarna djupare - under segmenteringen som finns vid ungefär en kilometers djup - menar Karl-Inge Åhäll att eventuellt läckage på naturlig väg hindras från att ta sig upp till ytan.

Det tredje och avslutande seminariet hålls onsdag femte december, i Stockholm och i Östhammar. Det handlar om kopparkorrosion och leds av Olle Grinder, docent i metalliska material. Han menar att förhållandena i Forsmark helt enkelt inte har utretts tillräckligt.

- Alla försök har gjorts i Oskarshamn, inga i Forsmark, säger han.

Och eftersom de båda platserna inte är identiska är det ett stort problem.

- I Oskarshamn tar det ett eller två år innan man har fullt med vatten runt kapslarna. I Forsmark är det mycket färre sprickor i berget, på vissa ställen inga alls.

Att det inte fylls på med vatten innebär att kopparkapslarna omges av gaser. När det vatten som kommer in förångas får man en saltanrikning med fasta saltkristaller på kopparen - en miljö som enligt Olle Grinder är väldigt korrosiv och alltså riskerar att förkorta kopparens livslängd väsentligt.