Den före detta industriingenjören Yastel Yamada, 73, är en av 700 pensionärsvolontärer i landet som erbjudit sig att ta itu med den allra mest riskfyllda saneringen efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima – och därmed skona en yngre generation från strålningen.

– Vi kommer redan att vara döda innan vi har hunnit utveckla cancer, säger Yamada.

Yamadas organisation, SVCF, tillhör en växande skara av frivilliggrupper som arbetar med att informera om riskerna med strålningen och som vill se ett starkare agerande från regeringens sida efter katastrofen som är den största kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl i Ukraina 1986.

Ett av SVCF:s mål är att öka de internationella politiska påtryckningarna på den japanska regeringen att ta ett större ansvar för katastrofen. Man vill också att regeringen ska anlita internationella experter för det saneringsarbete som förväntas ta 20 år, med ett uppföljande arbete som kan komma att pågå i ytterligare 40 års tid.

Det japanska energibolaget Tepco som äger det skadade kärnkraftverket Fukushima saknar expertis inom saneringsarbete, enligt Yamada. Han säger att cirka 400 företag som kontrakterats av Tepco arbetar med olika former av sanering vid anläggningen för närvarande och att upplägget av arbetet gör det svårt för honom och andra från SVCF att få möjlighet att verka på platsen.

Yamada menar att de nära kopplingarna mellan den japanska regeringen och näringslivet förhindrat regeringen att frånta Tepco ansvaret för saneringsarbetet - ett arbete vars resultat kommer att påverka framtida generationer.

De nära kopplingarna till industrin och de motstridiga uppgifterna kring säkerhetsinformation och strålningsmätning efter katastrofen har bidragit till en växande misstro mot den japanska regeringens vilja att skydda sina medborgare.

Även läkarkåren har bemötts med skepsis sedan medicinska forskare vägrat att koppla samman avvikande symptom med den radioaktiva strålningen.

En ny studie gjord i Fukushima-regionen visade att 42 procent av de 47 000 barn som undersöktes hade cystor eller knölar på sköldkörteln, vilket är högt över de 1,6 procent som uppmättes vid en liknande studie i Nagasaki 2001. På frågor om detta har kopplingar till den radioaktiva strålningen svarade den ansvariga forskaren vid Fukushimas medicinska universitet, Shinichi Suzuki, att det troligtvis berodde på de japanska barnens skaldjursrika kost.

– Suzuki ljuger för det japanska folket, säger Yurika Hashimoto, som har 15 års erfarenhet av att arbeta som barnläkare och som tidigare hade en klinik i Tokyo.

Hon berättar att diarré, näsblod, hudinfektioner och ögoninflammationer samt många andra symtom blivit mycket vanligare bland hennes patienter efter kärnkraftskatastrofen i mars förra året.

Kazko Kawai, som bor i Shizuoka, cirka 40 mil från Fukushima, säger att katastrofens omfattning klarnade först när de lokala myndigheterna började bränna radioaktivt material som hade spolats upp i området. Hon bestämde sig då för att bjuda in ett antal läkare från andra länder för att skapa en ambulerande klinik och ett informationscenter för berörda medborgare.

– Vi såg samma symtom vart vi än åkte, säger Doerte Siendetopf, pensionerad läkare från Tyskland som arbetat med barn från Tjernobylkatastrofen och som tillsammans med Jeffrey Peterson, professor vid det medicinska universitetet i Wisconsin, tillhörde den ambulerande kliniken.

Siendetopfs iakttagelser stämmer väl överens med den japanska barnläkaren Hashimotos beskrivningar.

– Även om det är för tidigt att säga vilka av dessa symtom som orsakats av radioaktiv strålning, visar de på behovet av mer forskning. Japanska läkare har en unik möjlighet att fastställa strålningens påverkan på hälsan på ett sätt som inte var möjligt vid kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl för 26 år sedan, säger Peterson.