Ramallah den 21 november 2012

Hej!

När jag skriver detta är det åtta dagar sedan Israel inledde sitt anfallskrig mot Gaza.

När jag vaknade i morse ställdes jag ännu en gång inför "de döda barnen-frågan": ska jag sätta på tv:n nu innan frukost, se bilder på döda barn och nästan kräkas, men få reda på om nattens utlovade vapenvila hölls eller inte?

Jag blir galen av att se de stympade kropparna som hela tiden dyker upp i de arabiska tv-kanalerna, och är kritisk till detta fenomen även på politiska grunder. Jag ser exponeringen av de döda kropparna och vanan att kalla de dödade "martyrer" som en del av en reaktionär mobilisering. Hamas ledare säger "Mabrouk" (Grattis) till föräldrarna som fått sina barn mördade av F16-missiler. De kommer ju direkt till himlen. Att hela tiden visa döda barn är ett sätt att vädja till människors religiositet och odla känslomässiga reaktioner, snarare än analys och eftertanke. Även kristna palestinier talar om "martyrer".

Okej, jag har konverterat till islam för att kunna gifta mig med kvinnan jag älskar, men ibland finner jag de tre monoteistiska, patriarkala religionerna från Mellanöstern (judendom, kristendom och islam) morbida. Sluta hylla död och lidande! Nej, lidandet förädlar inte. Varför tala om himlen i livet efter detta med människor från Gaza som redan lever i helvetet på jorden?

Jag bör kanske tillägga att religionen och fanatismen är lika vanlig på den israeliska sidan; bara det att de har bättre vapen.

(”De döda barnen” vann till sist och jag kollade nyheterna på tv: vapenvilan höll inte. Totalt 139 döda palestinier. Ytterligare två israeler dog under natten av Hamas raketer så nu har sammanlagt fem israeler dött).

Men nu slår det mig att jag inte har presenterat mig. Jag heter alltså Marco, och är en svensk journalist, gift med en palestinsk dokumentärfilmare. Sedan lite över ett år tillbaka bor jag i Ramallah på Västbanken.

Jag måste erkänna en sak. Jag är inte i balans just nu på grund av det som händer i Gaza. Kan inte sova på nätterna, oroar mig på dagarna, trots att allt är till synes som vanligt här i medelklassgettot al-Masion i Ramallah. Verkligheten i Gaza tränger sig ständigt på i min vardag. Som härom dagen. Min fru Wafa ringer till en av sina systrar i Gaza för att kolla att allt är okej. Det är det. Wafa räcker över luren till mig för att låta mig visa mitt deltagande och öva på mina arabiska artighetsfraser.

Plötsligt hör jag ett BANG i telefonen följt av en serie smällar. Systern som är traumatiserad sedan Operation gjutet bly för fyra år sedan (och naturligtvis inte kan få psykologhjälp eftersom hon bor i just Gaza) börjar skrika och gråta som en mistlur. Det tar Wafa mer än 15 minuter i telefon att lugna ner sin syster tillräckligt för att kunna få åtminstone några vettiga ord ur henne, så att hon kan förklara vad som hände under smällen. Det var en flygattack utom synhåll, men ändå tillräckligt nära för att få hela huset att skaka.

Detta är min verklighet just nu. Och det är mycket lite jag kan göra för att förändra situationen eller för att stötta min familj i Gaza.

Men jag försöker. I dag deltog jag i en demonstration i solidaritet med Gaza vid Manara-torget i centrala Ramallah. Det var bara palestinska flaggor i tåget, inga partifanor. Det var ett politiskt ställningstagande för enighet mellan de olika politiska fraktionerna. Islamisterna var också där, en del hade med sig Hamas och Islamic Jihad-flaggor. Hård ordväxling utbröt, men till slut fick de religiösa stanna. När resten av demonstrationen skrek ganska avancerade slagord och ramsor om kriget, USA:s stöd till Israel och FN:s passivitet, upprepade de skäggiga männen bara sitt mantra: "Allahu Akbar" ("Gud är större"). Det kändes ganska talande.

Bredvid mig i tåget gick en av arrangörerna, Zoraida från WATC (Women's Affairs Technical Committee), en koalition av kvinnogrupper på Västbanken. Hon var förbannad på att Hamas försöker få monopol på motståndet i Gaza:

– Varför skriver inte ni journalister om de andra politiska grupperna som också gör motstånd i Gaza? Det finns faktiskt sekulära människor även i Gaza och de lider och kämpar de också!

Zoraida uttryckte oro för att politikerna i arabvärlden nu åker till Gaza och möter Hamas, för att vinna inrikespolitiska poäng och uttrycka solidaritet med palestinierna.

– Mahmoud Abbas är faktiskt president i Gaza också. Men det är ju hans eget fel att Hamas får representera alla palestinier, nu när han inte vågar sig till Gaza, sa Zoraida och suckade.

När jag nu senare på kvällen sätter mig ner för att avsluta detta brev nås jag av nyheten att en överenskommelse om vapenvila har slutits. Det känns som om något brister inom mig. När jag slår på al-Jazeera ser jag firande människor ute på gatorna i Gaza City. Jag känner lättnad; inser nu hur spänd jag har varit de senaste åtta dagarna. Men jag känner också misstro och skepsis. Kommer vapenvilan att hålla? Och vilka blir konsekvenserna av detta, på längre sikt?

Men det orkar jag inte tänka på mer ikväll. Just nu är jag bara lycklig över att min familj i Gaza äntligen får sova tryggt och ostört, utan att väckas av bomber och granater.

Godnatt Gaza, sov gott!