Den 8 november fylldes Buenos Aires största genomfartsväg 9 de julio av ett människohav på hundratusentals människor, enligt stadspolisen så många som 700 000. Också i de flesta andra större städer hölls demonstrationer. Ett flertal oppositionella organisationer anslöt sig, särskilt högerpartiet PRO, som styr staden Buenos Aires, men de hade ingen formell organisatör och inga gemensamma paroller. De var helt enkelt emot ”CFK” – president Cristina Fernandez de Kirchner.

President Kirchner själv valde att beröra demonstrationerna högst kortfattat, och uteslöt dem från en uppräkning av ”viktiga händelser under veckan”. Men de flesta andra är överens om att marchen, som kallas 8N, ritar om det politiska landskapet i landet.

”Vi får inte förminska dess betydelse. Visst var det organiserat med gratisreklam i media, ljudsystem, lastbilar och massutdelade plakat, men människor demonstrerar inte om de inte håller med. 8N var massiv, om än inte folklig”, skriver den regeringsvänliga tidningen Pagina 12. Liksom många andra regeringsanhängare beskriver tidningen 8N som en ”priviligierades protest”, och lyfter fram paroller som riktade sig mot sociala program och för hårdare tag.

Pamela Rodriguez, student och aktiv i organisationen Facklig ungdom, menar att det var främst över- och medelklassen som demonstrerade.

– Den var inte spontan, storföretagen ligger bakom och drar i trådarna. Men jag tror inte det blir någon verklig rörelse. Snart är det sommar och då åker de till Punta del Este (en exklusiv badort i Uruguay), säger hon.

En rad regeringsvänliga organisationer planerar nu en motmanifestation till den 10 december (”10D”) – tre dagar efter att en ny lag mot monopol i media ska träda i kraft. Just de stora medieföretagen pekas ut som de dolda organisatörerna bakom demonstrationerna.

– Det var tydligt att ju mer det datumet närmade sig, desto mer cirkulerade de stora medierna de ”spontana” uppmaningarna till 8N, säger Pamela Rodriguez.

Men alla gör inte samma tolkning. ”I 8N deltog ex-kirchnerister, kommunister, vänster och höger... varje demonstration har alltid element som är spontana och andra som är organiserade”, skriver den kände människorättsaktivisten Adolfo Perez Esquivel exempelvis.

Gymnastikläraren Marcela Martire, som deltog i folkråd efter upproret 2001 och sympatiserar med ”de indignerade” i Spanien, deltog i demonstrationerna.

– Man är ingen reaktionär för att man är emot korruptionen, maktfullkomligheten, och inflationen som äter upp våra löner, säger hon.

Just den ihållande inflationen på väl över 20 procent, och regeringens manipulation av den i den officiella statistiken, är en av de viktigaste anledningarna till missnöje som sympatisörer från vänster lyfter fram. En annan är en rad av korruptionsaffärer, bland annat omfattande vicepresidenten.

8N var den andra demonstrationen i ordningen och ingen tvivlar på att det blir fler. Medan den lösa organisationen gjorde en massiv uppslutning möjlig, lär det med de synnerligen spretiga krav och ideologier som samsades i marchen bli svårt att samla deltagarna till någon egentlig gemensam rörelse. De förenas i stort sett bara av sin ilska mot den sittande regeringen. Demonstrationens form speglar på sätt och vis också att det saknas ett starkt oppositionsprojekt i landet.

Den 20 november planerar dock en rad regeringskritiska fackförbund, som inte direkt deltog i 8N, en generalstrejk med vägblockader, huvudsakligen kring lönekrav.

Inte alla oppositionella ställde sig bakom 8N. ”Vi är motståndare till regeringspolitiken, men vi tänker inte för den skull demonstrera sida vid sida med personer som stödde militärdiktaturen”, kommenterar miljögruppen Asamblea popular Famatina.

”Vad man än tycker om det, är det troligare att högern lyckas dra nytta av de här demonstrationerna än de som är till vänster om CFK”, skriver journalisten Pablo Stefanoni i tidningen Pagina Siete.