Gripande försvar för sexköpslagen
Call girl känns som en autentisk skildring av hur det såg ut i Stockholm på 70-talet. Men vad säger filmen om vår tid? Kristian Borg ser ett briljant inlägg i debatten om sexköpslagen.
När detta skrivs har det mesta redan sagts om Call girl: fantastiskt foto av Hoyte van Hoytema, som upprepar bedriften från Tinker, tailor, soldier, spy; etiskt diskutabel i utmålandet av Palme som sexköpare, och otroligt fina skådespelarprestationer av Pernilla August och Viasat film rising star-nominerade Josefin Asplund och Sofia Karemyr.
Men bortsett från att hänga med i nyhetsflödet och få estetiska upplevelser är ögonöppnareffekten det man verkligen borde gå och se den för. För bara 35 år sedan hade vi bordeller i varje kvarter och tusentals kapitalstarka svenska män köpte fattiga kvinnor. Geijeraffären känner många till, men hur många minns eller vill minnas hur det verkligen såg ut på gatorna?
Och så den viktigaste frågan: vad säger Call girl om vår tid?
Jämställdheten har kommit långt, men är under ständig attack. Filmen är ett lysande försvar för den då och då från framför allt nyliberalt håll omdiskuterade sexköpslagen.
Den viktigaste lärdomen av Call girl är att hade sexköpslagen funnits 1976 så hade det förmodligen blivit en omfattande upprensning i maktens korridorer.
Sedan får man inte glömma att dagens bordeller ofta bara är ett knapptryck bort. I vardagsrummet behövs inga Doris Hopp, tjejerna gör jobbet själva – så som dagens flexibla arbetskraft förväntas göra.
I dag har dessutom en stor del av verksamheten flyttat utanför Sveriges gränser. Då är det dags att se över hur juridiken ska kunna hänga med.
