Anslaget i Killing them softly är mäktigt. Disharmoniska ackord varvas med ett tal av Obama, samtidigt som kameran följer en man längs en nergången bakgård där skräp yr över marken. Den lite taffliga och sjaskiga gangstervärld man snabbt sugs in i är en skugga till finanskrisens och den amerikanska drömmens USA, vilken sipprar in i scenerna genom radioinslag och tv-klipp.

När en illegal pokerklubb blir rånad anlitar maffian Jackie Cogan (Brad Pitt), som likt en konsult vid nedskärningar ser till att göra sig av med människor för att verksamheten ska fortsätta generera intäkter. I maffians värld utdelas dock inga guldklockor eller avgångsvederlag, utan Cogan försöker så humant och diskret som möjligt avrätta de skyldiga bakom rånet.

Killing them softly har en politisk dimension som är så övertydlig att när Cogan säger att USA inte är ett land, utan ett företag, önskar man att repliken hade strukits. En (möjligtvis) omedveten poäng är att filmen enbart kretsar kring män. De enda kvinnor som tillåts dröja kvar i bild längre än en sekund är prostituterade.

Det som berör mest i Killing them softly är dock våldsscenerna. När den undre världens män väl står inför döden gråter de, spyr, bönar för sina liv. De skildringarna är ett originellt inslag i en genre med strikta ramar.

Visas 17/11 kl 21.00 och 18/11 kl 15.00.