Under 1930-talets ekonomiska kris krävde några av dåtidens mest prominenta ekonomer en radikal reform av penningsystemet, den så kallade Chicagoplanen. För att stabilisera finanssystemet skulle staten förbjuda bankerna att skapa pengar i samband med kreditgivning. En bank skulle därmed endast få ge lån om den hade en hundraprocentig reserv av centralbankspengar.

Detta skulle radikalt förändra bankernas affärsmodell. Då som nu behöver bankerna endast en kassareserv av centralbankspengar för en bråkdel av sina krediter. Bankerna har därför rätten att nästan obegränsat skapa pengar genom kreditgivning i en process som kallas penning- eller kreditmultiplikator. Begreppet syftar på en förvirrande cirkellogik: Varje kredit blir en deposition någonstans i banksystemet som i sin tur berättigar banken till skapande av en ny kredit (minus reserv). Så kan det hålla på, och resultatet är att 97 procent av alla pengar skapas på detta vis. Resterande tre procent är kontanter skapade av centralbanken. Centralbanken har alltså ingen bra kontroll över penningmängden.

Eftersom bankerna tjänar pengar på räntan har de naturligtvis intresse av att ge så mycket kredit som möjligt. Vid eventuella kreditförluster måste banken täcka den förlorade summan med sitt egenkapital. Är förlusterna för stora är banken bankrutt. Under boomande år tenderar därför bankerna att skapa spekulationsbubblor genom extensiv kreditgivning. När bubblan spricker förstärker däremot bankernas agerande de skadliga effekterna. De slutar ge krediter, penningmängden krymper och därmed kommer en farlig deflation igång. Som under 1930-talet ökar arbetslösheten dramatiskt och politisk extremism börjar florera. Dessa självförstärkande effekter av nuvarande penningsystem hotar regelbundet hela vårt finanssystem, med mycket destruktiva följder för samhället.

Redan under 1930-talet identifierade inflytelserika ekonomer den viktigaste orsaken till den dåvarande djupa ekonomiska krisen: kopplingen mellan kreditgivning och pengaskapande. De krävde därför att bankerna endast skulle låna ut det de verkligen hade som reserv i centralbankspengar. På så vis skulle kreditgivningen förbli bankernas affär och pengaskapandet återigen bli statens.

Kravet formulerades så småningom i en plan som senare döptes till Chicagoplanen. Den centrala idén var att göra pengar oberoende av kredit: "100 procent reservkrav skulle effektivt separera bankverksamheten från den penningskapande processen. Dessa två är i dag på katastrofalt vis beroende av varandra". 

Förslaget övervägdes på allvar av den då sittande amerikanska presidenten Franklin Roosevelt. Men bankernas motstånd var för starkt, och planen genomfördes aldrig.

Två forskare vid Internationella valutafonden, Jaromir Benes och Michael Kumhof, har nu i den aktuella systemkrisens spår återvänt till Chicagoplanen. Med hjälp av avancerade datormodeller har de undersökt effekterna av en sådan penningreform för dagens USA. Resultaten av studien, kallad ”The Chicago plan revisited”, är häpnadsväckande och bättre än 1930-talets ekonomer förutspått. Denna penningreform skulle avsevärt dämpa konjunkturcyklerna, bank-runs skulle förhindras och de privata och offentliga skulderna skulle minska dramatiskt. Sammantaget skulle detta leda till enorma samhällsvinster: ekonomin skulle växa med nära 10 procent på grund av lägre räntor och skatter, bättre fungerande marknad och låg inflation. IWF-forskarna anser därför reformen vara en ”ytterst önskvärd politik.”

Studien markerar ett paradigmskifte inom makroekonomin. Den nyliberala doktrinens dominans de senaste decennierna har lett till att bankerna enbart setts som neutrala förmedlare mellan sparare och investerare. Att bankerna själva skapar pengar och därmed skapar efterfrågan genom kreditgivning har ignorerats i ekonomernas modeller. Denna faktor har en avgörande betydelse, men den har helt förbisetts i den moderna makroekonomiska litteraturen, menar de båda IMF-forskarna. Det förklarar också varför mainstream-ekonomerna varken kunde förutspå finanskrisen eller kan hitta en väg ut.