Åtminstone sedan 1970-talet har den neoklassiska nationalekonomiska skolan dominerat politiken. Logiken uttrycks förenklat så att marknaden är ”självreglerande”. Om bara lönerna inte är för höga och staten håller sig utanför marknaden så uppstår en perfekt balans mellan tillgång och efterfrågan. Alla blir då sysselsatta, rika och glada – bara marknaden får råda obehindrat enligt det neoliberala ideologiska evangeliet.

Världens politiker – från vänster, men speciellt till höger – har därför genomfört omfattande lagändringar. De har avreglerat finans- och arbetsmarknaden, sänkt skatten för de rika och företagen, privatiserat samhällets tillgångar och minskat fackets inflytande. På högskolorna undervisades ekonomistudenter nästan uteslutande i den neoklassiska doktrinen.

Resultatet av denna politik är avslöjande: Vi har haft över 70 finanskriser de senaste 40 åren och en enorm koncentration av förmögenheter. I USA, som är ett av världens mest avreglerade länder, fick den rikaste procenten av befolkningen hela 93 procent av 2010 års inkomsttillväxt, enligt New York Times. Aldrig förr har det funnits en sådan massiv koncentration av förmögenhet hos de rikaste 1-10 procenten av världens befolkning. Sagan om en självreglerande marknad har snarare visat sig vara en ideologisk hägring, en politisk myt som gynnar de rika.

Alltfler ledande ekonomer börjar nu ifrågasätta den neoklassiska modellens dominans av politiken. Thomas Straubhaar, professor och chef för det erkända Hamburgisches Weltwirtschaftsinstitut, HWWI, talar i en intervju i Financial Times Deutschland klartext. Han kräver att det skall bli ”slut med ekonomernas imperialism”. Han säger att ekonomerna allt för länge uppträtt alltför överlägset och arrogant trots att deras idéer och trossatser visade sig stämma dåligt överens med empirin. Han avslutar intervjun med orden: ”Om man pratar dynga och inte ens ansvarar för det, får man inte uppföra sig som en imperialist.” Den satt. Men vilka grundläggande fel visar neoklassiska nationalekonomins teorimodeller?

Peter Bofinger, även han känd ekonomiprofessor och rådgivare åt den tyska regeringen, förlöjligar i en intervju i samma tidning neoklassiska ekonomers "musse-pigg-modeller": ”I dessa modeller agerar bankerna uteslutande som förmedlare, som samlar pengar och slussar dessa vidare till ekonomin. Dessa musse-pigg-modeller är fullständigt fjärran verkligheten. Finanssektorn behöver inga inlåningar för att kunna ge krediter. Under åren innan finanskrisen kunde bankerna i princip obegränsat skapa kredit ur tomma intet. Finanssystemet kollapsade nästan på grund av det. Bankernas aktiva roll beaktas hittills varken i läroböckerna eller i europeiska centralbankens penningpolitiska strategi.”

Facit: Dagens ekonomers råd är värdelösa när det gäller hur krisen ska lösas. Den australiske professorn Steve Keen påpekar att ”konventionella ekonomiska teorier förklarar bara dåligt hur kapitalismen fungerar. Följer man deras teser hamnar man i djupa kriser. Försöker man lösa krisen med deras hjälp så hittar man ingen utväg.” (Intervju i FAZ)

Utan statens kontroll överutnyttjar bankerna sitt monopol att skapa pengar, krediter och räntevinster. De expansiva penningmängderna leder till enorma spekulationsbubblor som i sin tur skapar avsevärda skador i realekonomin. I krisen socialiseras sedan skulderna och vinsterna privatiseras. Därmed blir det också tydligt att vårt nuvarande penningsystem oundvikligen leder till en allvarlig instabilitet: Om pengar är en räntebärande skuld, måste räntan betalas med ännu mer skulder. Därför växer skulderna obönhörligen och i exponentiellt accelererande takt mot oändligheten.

Eftersom varken våra ekonomer eller politiker förstår sitt eget finanssystem försöker man vara dessa omöjliga tillväxtkrav till lags. Tillväxt är därför varje ekonoms och politikers falska löfte om frälsning från vara skulder. Politikerna försöker vara duktiga hantlangare åt gäldenärerna (kallat ”finansmarknaden”) och kräver därför livstids arbets-/skuldtjänst från sina väljare, utförsäljning av allmän egendom, avskaffandet av sociala trygghetssystem och så vidare. Tillväxtfällan kräver en allt mer hänsynslöst exploatering av arbetskraft och naturresurser. Utan insikt i vilken självdestruktivitet vi befinner oss i, är våra politiker dömda att misslyckas. Samhället hamnar förr eller senare i en återvändsgränd där varken ytterligare skuldsättning, sparåtgärder eller ytterligare tillväxt är tillräckligt för att betjäna de exponentiellt exploderande fordringarna.

Demokratiska rättigheter urholkas för att trygga intressena hos den globala finansiella eliten. Man avreglerar socialstaten och därmed sammanhållningen i samhället. Precis som under 1930-talet stiger stressen i samhället och högerpopulistiska strömmingar blir starkare.

Den enkla medborgaren har, precis som de flesta politiker och ekonomer, inte förmågan att förstå de omfördelningsmekanismer som installerades genom det nuvarande penningsystemet. I brist på förståelse söker man syndabockar bland samhällets randgrupper. En farlig politisk utveckling börjar ta fart som hotar demokratin och medmänskligheten.

Den enda verkliga lösningen, som även Steve Keen förespråkar, (här i en BBC-intervju) är en global skuldavskrivning följd av en penningreform där staterna åter tar makten över penningskapandet och utgivningen av räntefria pengar i enlighet med realekonomins behov. Bankerna ska återgå till sin kärnverksamhet att förmedla pengar. Det är ett krav som redan en rad ekonomer driver och bland annat. den engelska ”Positive Money” och den tyska ”Monetative” - rörelsen.

Det är hög tid att det demokratiska samhället åter tar kontrollen över ekonomin!