Har du någonsin undrat varför vi måste ha tillväxt? Eller varför vi måste jobba längre, hårdare och intensivare så att allt fler blir utbrända trots att Sverige fördubblade sin produktivitet de senaste 15 åren? Varför arbetar vi inte hälften så mycket med bibehållen levnadsstandard eller får dubbel lön? Vem får alla dessa mervärden?

Eller har du också undrat varför alla dessa miljökonferenser verkar vara så pinsamt hjälplösa i att sätta vår överlevnad före ekonomins behov av tillväxt? Eller varför alla kloka huvuden inte förmår att rädda världen från en katastrofal skuldkris? Till vem är ”världen” egentligen skuldsatt? Är inte redan frågan absurd? Barnsliga frågor förstås. De svar som kommer från ekonomer, politiker och mainstreammedia är att det är som det är. Det är bara att foga sig och jobba hårdare, skapa mera tillväxt, tillväxt, tillväxt.

Känner ingen det outtalade vansinnet som vi håller på med? Vansinnet att vi måste göra någonting som vi vet att det är fel och självdestruktivt, att vi inte kan ha tillväxt i all oändlighet. Att denna absurda jakt efter fler prylar som vi knappast behöver håller på att förstöra vår planet. Hur hänger allt detta ihop? Hur kan det komma sig att vi underkastar naturen, vårt liv och våra barns framtid pengarnas behov av att växa? Hur kunde pengarna bli den allsmäktiga gud i vårt kollektiva medvetande som de är i dag? Jag har alltid undrat, har inte du?

I dag, efter 35 års forskning, tror jag att jag vet svaret. Naturligtvis finns det många aspekter på det. Men i sin utkristalliserade, förenklade kärna är svaret följande: Nästan alla pengar skapas som räntebärande skuld. De flesta tror att banken lånar ut någons pengar när man tar ett lån. Det är fel. Bankerna lånar inte ut spararnas pengar. Bankerna använder vårt löfte att betala tillbaka senare (plus ränta) för att skapa nya pengar nu. Banker skapar pengar genom att låtsas ge ”lån”. Det är ett illusionistiskt trick alltså. Tänk att vi går på det! Det tog mig tid att förstå, förstås. Det innebär för mycket makt i privata, vinstdrivande händer, ty den som är satt i skuld är inte fri. Och är vi inte alla skuldsatta?

Eftersom räntan aldrig skapas samtidigt med ”lånet” tvingas vi kollektivt låna mer för att betala tillbaka räntan. Skulderna måste därför växa och därmed måste även ekonomin växa. Skulden är ju ett prestationskrav. Därför fungerar systemet bara så länge allt växer – exponentiellt det vill säga mot oändligheten. Vilket såklart inte fungerar på en begränsad planet. Någon gång brakar allting ihop.

Insikten var som en chock för mig. Vi lever i en dogmatisk ideologi som kräver evig tillväxt utan hänsyn till människa och natur. Ett kollektivt vansinne med bäst-före-datum. Ganska enkelt när man förstått hur det ligger till, kan man tycka. De flesta lösningsförslag går därför ut på att ta ifrån bankerna makten att skapa pengar och låta en politisk oberoende demokratisk myndighet som Riksbanken göra det. Penningmakten i folkets händer! Det finns färdiga lagförslag. IMF-forskare rekommenderade nyligen starkt en sådan reform. Enligt studien vore reformen ”ytterst önskvärd”.

Problemet är att varken ekonomer eller politiker vill eller kan förstå dessa sammanhang. Som vi alla lever de också i en mental bubbla av tillväxtreligion. Därför kan de inte lösa våra viktigaste problem. Samhället befinner sig än så länge i en bubbla som väntar på att spricka.