Arbetet med genus i förskolan är ofta missriktat. Problemet ligger i läroplanen. Det menar de båda förskollärarna Emelie Lysholm och Yona Kimhi.

Själva strävar de efter att arbeta med barnen som individer och låta dem uttrycka vad de känner utan att mötas av fördomar. Men läroplanen kan tolkas annorlunda, menar de. I läroplanen står det bland annat att förskolan ska motverka traditionella könsroller.

– När man använder ordet ”motverka” kan man rent konkret se det som att man ska ta på en kille klänning, fast han inte vill, säger Emelie Lysholm.

Hon jobbar istället med metoden att om en kille vill ha en klänning ska han kunna ha det, på samma sätt som en kille som inte vill ha klänning inte ska behöva det.

Ett annat problem enligt Emelie Lysholm och Yona Kimhi är att genus riskerar att bli en vit medelklassfråga. Retoriken som används inom genusdebatten är nämligen präglad av medelklassens sätt att argumentera och då influerar det även barnböckerna.

– De genus-barnböcker som finns – man undrar vilka de är skrivna för. Det är så svårt språk att de kunde vara skrivna för vuxna, säger Emelie Lysholm.

De flesta barnböcker med ett genusperspektiv handlar också om vita personer, vilket leder till att när barnen sitter och ritar gör de bara just vita personer, berättar de.

– Och då har mindre än hälften av barngruppen vit hudfärg, säger Emelie Lysholm.

Yona Kimhi berättar att en vanlig synpunkt från andra förskollärare är att ”vi måste tänka på barnen”, men ofta tror hon att det egentligen handlar om att de är rädda för att föräldrarna ska bli provocerade av genuspedagogiken.

– Men många är mer öppna än vad man tror, alla håller med om att jämställdhet är en viktig fråga, säger Yona Kimhi.